Effekt av SGLT2-hämmare, GLP-1-agonister och DPP-4-hämmare på mortalitet vid typ 2-diabetes

SGLT2-hämmare rankades bäst för reducering av hjärtkärl-dödlighet, följt av GLP-1-agonister. DPP-4-hämmare var inte associerade med lägre mortalitet. Resultaten stöder användning av de läkemedel som rekommenderas i Kloka Listan, det vill säga empagliflozin och liraglutid.

I en översiktsartikel i tidskriften JAMA har effekten på mortalitet vid behandling av typ 2-diabetes med de tre relativt nya läkemedelsgrupperna SGLT2-hämmare, GLP-1-agonister och DPP-4-hämmare studerats [1]. Analysen omfattade 236 studier med randomisering av totalt 176 310 deltagare.

Effekten har studerats för de tre läkemedelsgrupperna snarare än för enskilda läkemedel i de olika grupperna, där ju de enskilda läkemedelssubstanserna kan ha något skilda profiler. I denna analys var både SGLT2-hämmare och GLP-1-agonister associerade med en lägre mortalitet än DPP-4-hämmare eller placebo eller ingen behandling. DPP-4-hämmarna var inte associerade med lägre mortalitet än placebo eller ingen behandling.

Även andra utfallsmått studerades, med likartades resultat för hjärtkärl-dödlighet respektive en sammansatt endpoint för hjärtkärl-dödlighet, icke-fatal stroke och icke-fatal hjärtinfarkt. För hjärtinfarkt var endast SGLT2-hämmarna associerade med en signifikant reduktion. För stroke var ingen av läkemedelsgrupperna associerade med detta generellt, men GLP-1-agonisterna var associerade med en lägre risk för icke-fatal stroke.

Biverkningsmässigt var SGLT2-hämmarna associerade med en ökad risk för genitala infektioner, och DPP-4-hämmarna med en ökad risk för akuta pankreatiter, vilket GLP-1-agonisterna inte var.

För enskilda medel var empagliflozin, liraglutid och exenatid associerade med en reducerad mortalitet. Resultaten stöder användning av de läkemedel som rekommenderas i Kloka Listan, det vill säga empagliflozin och liraglutid.

Mer om resultaten

Skillnaden mot kontrollgrupperna mättes både som relativ riskreduktion med hazard ratios, HR, och absolut risk-differens (RD) i procent, med credible intervals, CrI, istället för 95 procent konfidensintervall, då statistisk modellering utfördes. I studierna med data på totalmortalitet (97 studier med 134 160 deltagare), var mortaliteten 4,5 procent (6 035 dödsfall). Både SGLT2-hämmarna som grupp och GLP-1-agonisterna som grupp uppvisade en lägre mortalitet mätt både som HR, 0,80 (95 % CrI, 0,71 till 0,90) respektive 0,88 (95 % CrI 0,81 till 0,94), och som RD, -1,0 procent (95 % CrI -1,5% till -0,6%) respektive -0,6 procent (95 % CrI -1,0 % till -0,3 %). För DPP-4-hämmarna sågs ingen statistiskt säkerställd effekt, HR 1,02 (95 % CrI 0,94 till 1,11), RD 0,1 (95 % CrI -0,3 till 0,6).

I jämförelse med DPP-4-hämmarna visade både SGLT2-hämmare och GLP-1-agonister en reduktion i mortalitet, HR 0,78 (95 % CrI 0,68 till 0,90) respektive 0,86 (95 % CrI 0,77 till 0,96), och RD 0,9 procent (95 % CrI -1,2 % till 0,4 %) respektive -0,5 procent (95 % CrI -0,9 % till -0,2 %).

Däremot fann man ingen statistiskt säkerställd skillnad mellan SGLT2-hämmare och GLP-1-agonister.

Bakgrund till meta-analysen

Då jämförande studier mellan olika läkemedel sällan görs annat än mot äldre läkemedel, eller som tillägg till annan behandling, finns tekniker att ändå kunna jämföra effekten av olika läkemedel, så kallad network meta-analysis. Den bästa jämförelsen mellan två behandlingar är ju annars en RCT (randomized controlled trial) som möjliggör en mer direkt jämförelse, där randomiseringen om utförd korrekt tar bort övriga skillnader än just den direkta läkemedelsjämförelsen. Urvalen av deltagare i olika studier kan se lite olika ut, och tillgänglighet till och kvalitet av data kan variera. Det finns dock tekniker att studera och kompensera för detta, och i den aktuella översikten synes svårigheterna ha hanterats på bästa möjliga sätt.

Stockholms läns läkemedelskommittés expertråd för endokrinologiska och metabola sjukdomar


  1. Zheng SL, Roddick AJ, Aghar-Jaffar R, Shun-Shin MJ, Francis D, Oliver N, et al. Association between use of sodium-glucose cotransporter 2 inhibitors, glucagon-like peptide 1 agonists, and dipeptidyl peptidase 4 inhibitors with all-cause mortality in patients with type 2 diabetes: a systematic review and meta-analysis. JAMA. 2018;319:1580-91. PubMed

Uppdaterad: 2018-05-21

För frågor och tips till oss:
janusredaktionen.hsf@sll.se

Publicerat
2018-05-21

SGLT2-hämmare
dapagliflozin (Forxiga)
kanagliflozin (Invokana)
empagliflozin (Jardiance)

 

GLP-1-agonister
exenatid (Byetta, Bydureon)
liraglutid (Victoza)
lixisenatid (Lyxumia)
dulaglutid (Trulicity)
semaglutid (ej salufört i Sverige) 

 

DPP-4-hämmare
sitagliptin (Januvia)
vildagliptin (Galvus)
saxagliptin (Onglyza)
linagliptin (Trajenta)
alogliptin (ej salufört i Sverige)  

 

Fasta kombinationer metformin
och SGLT2-hämmare

empagliflozin (Synjardy)
kanagliflozin (Vokanamet)
dapagliflozin (Xigduo)

 

Fasta kombinationer metformin
och DPP-4-hämmare

sitagliptin (Janumet)
vildagliptin (Eucreas)
linagliptin (Jentadueto)
saxagliptin (Komboglyze)