Gå till innehåll

Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

Riktlinjer för behandling av urininkontinens

Sammanfattning

Minst 500 000 svenskar lider av urininkontinens, men knappt hälften söker vård och ännu färre utreds och behandlas. En av orsakerna kan vara att området fortfarande är tabubelagt, trots uppmärksamhet på problemet i media. En ökad medvetenhet och öppenhet hos läkare och sjuksköterskor är önskvärd så att dessa grupper blir adekvat omhändertagna och inte enbart får inkontinenshjälpmedel eller tabletter.

Den vanligaste formen är ansträngningsinkontinens vilket främst drabbar kvinnor. Den här formen av inkontinens är ganska förutsägbar och uppträder vid hosta, skratt eller lyft. Ansträngningsinkontinens behandlas med bäckenbottenträning och eventuellt operation. En oförutsägbar och därmed socialt mycket besvärligare form är trängningsinkontinens. Den behandlas i första hand med blås- och bäckenbottenträning och eventuellt perorala läkemedel eller botulinumtoxin intravesikalt. De perorala läkemedel som används, är antikolinergika och beta-3-receptorstimulerare. Det kan vara svårt att särskilja ansträngningsinkontinens från trängningsinkontinens och blandinkontinens är vanligt.

Inledning

Urininkontinens är en folksjukdom och definieras som besvär av ofrivilligt urinläckage [1]. Det kan uppfattas som en alltför allmän definition och det ingår heller ingen uppgift om frekvensen av läckaget. Det kan vara en av flera förklaringar till att prevalensen varierar mycket mellan olika studier.

I Sverige räknar man med att minst en halv miljon människor är drabbade av inkontinens varav flertalet är kvinnor. Generellt anses inkontinens vara tre gånger så vanligt hos kvinnor som hos män. Några av orsakerna till det är anatomiska och hormonella skillnader. Sammantaget beräknas tio procent av alla vuxna kvinnor lida av urininkontinens och prevalensen ökar med stigande ålder [2]. Bland kvinnor i 70-årsåldern och äldre är cirka 40 procent drabbade och bland de allra äldsta är prevalensen ännu högre. Hos män är förekomsten betydligt lägre upp till 75-årsåldern. Därefter ökar det till ungefär samma nivå som hos kvinnor [3].

Risken att drabbas av urininkontinens ökar med stigande ålder. Problemet förväntas därför öka då andelen äldre ökar i samhället.

Män drabbas främst av trängningsinkontinens men även av överfyllnads- och droppinkontinens. Den förstnämnda orsakas framför allt av en förstoring av prostata (benign prostata hyperplasi, BPH) och den andra av försämrad muskelkraft i slutarfunktionen av urinröret.

Alla som har besvär med urininkontinens ska utredas innan hjälpmedel eller läkemedel förskrivs [4].

Basal anatomi och funktion

Urininkontinens avspeglar en rubbning av funktionen i nedre urinvägarna som omfattar urinblåsan med detrusormuskel, blåshals, inre sfinkter och urinrör. Hos män omfattas även blåshalskörteln (prostata) och sädesblåsorna. Den viljemässiga styrningen av bäckenbotten och externa sfinktern har centrala funktioner.

Både män och kvinnor har en inre sfinkter men med delvis olika funktion. Hos kvinnor upprätthåller den tonus i urinröret och medverkar till slutningsfunktionen. Hos män förhindrar den dessutom retrograd ejakulation.

Uppsamling av urin i urinblåsan och den efterföljande miktionen (urineringen) är en harmonisk process som sker i samspel mellan sympatisk, parasympatisk och somatisk innervation. Uppsamlingen/lagringen sker under obetydlig tryckstegring bland annat tack vare detrusormuskelns sinnrika konstruktion där muskellagren ligger i olika riktningar. Samtidigt sker en aktiv avslappning av blåsmuskulaturen under inverkan av de sympatiska hypogastrikusnerverna som också ger impulser till den glatta muskulaturen att sluta urinröret (inre sfinktern). Samspelet förhindrar läckage under själva lagringsfasen.

Miktionen initieras av nervsystemets övre centra och startar när detrusorn drar ihop sig under inverkan av de parasympatiska pelvikusnerverna varefter blåsan kan tömma sig fullständigt tack vare att också slutningsmekanismerna synkront slappnar av via de somatiska pudendusnerverna.

Typer av inkontinens

Ansträngningsinkontinens

Vid den här typen av inkontinens sker läckage enbart vid ökat buktryck som vid till exempel hosta, skratt, löpning eller tunga lyft.

Det är främst kvinnor som drabbas av ansträngningsinkontinens (stressinkontinens) och orsakerna till det är flera. Dels har kvinnor ett kort urinrör och en svagare bäckenbotten och dels degenererar uretras stödjande strukturer som muskler och bindväv med stigande ålder. Graviditet, förlossningar, östrogenbrist och ärftlighet bidrar till detta. Faktorer som kan förvärra tillståndet är förstoppning, övervikt och långvarig hosta vid astma eller KOL.

Ansträngningsinkontinens drabbar sällan män. Efter radikal prostatektomi vid prostatacancer får cirka 20–21 procent av patienterna varierande grader av ansträngningsinkontinens [5] men efter transuretral resektion av prostata är det ovanligt [6].

Trängningsinkontinens

Täta trängningar och frekventa miktioner på grund av överaktiv blåsa leder till trängningsinkontinens (urge incontinence) [7]. Detrusormuskeln drar ihop sig under fyllnadsfasen trots en liten urinvolym. Förutom specifika sjukdomar finns det ingen känd enskilt avgörande orsak till det här tillståndet. Några av mekanismerna bakom den här formen av blåsrubbning tros vara en störning i den nervsignal från hjärna och ryggmärg som initierar blåstömning, lokala förändringar i blåsväggen, östrogenbrist och beteendeutveckling.

Den här typen av inkontinens drabbar både män och kvinnor men symtomen debuterar tidigare hos kvinnor. Vid en ålder över 75 år är det ungefär lika vanligt hos båda könen.

Kända orsaker till överaktiv blåsa är cystit, blåssten, blåscancer, prostataförstoring och neurogen blåsrubbning. En majoritet av alla patienter med överaktiv blåsa har dock ingen känd orsak till sina besvär. Diagnosen överaktiv blåsa, med eller utan trängningsinkontinens, får ställas under förutsättning att andra metabola eller patologiska orsaker har kunnat uteslutas. Cirka en tredjedel av alla patienter med överaktiv blåsa drabbas av inkontinens [8].

Blandinkontinens

Patienter med blandinkontinens har varierande grader av både ansträngnings- och trängningsinkontinens.

Överfyllnadsinkontinens/överrinningsinkontinens

Prostataförstoring kan orsaka avflödeshinder, (bladder outlet obstruction, BOO), som kan ge upphov till överfyllnadsinkontinens (ischuria paradoxa). Obstruktionen hindrar fullständig tömning av blåsan och ger upphov till urinretention. Blåsan blir kraftigt utspänd av urin och slutningsmekanismen förmår till slut inte längre hålla emot.

Överfyllnadsinkontinens kan också uppträda vid försvagning och övertänjning av detrusormuskulaturen eller vid skada på perifera nerver som styr miktionen. En slapp blåsvägg kan exempelvis utvecklas hos patienter med diabetes som drabbats av sensorisk neuropati, eller hos patienter med diskbråck eller spinal stenos.

Droppinkontinens

En form av inkontinens som enbart drabbar män är droppinkontinens (efterdropp). Den beror på en försvagning av den bulbouretrala muskeln som komprimerar urinröret efter avslutad miktion. Droppinkontinens kan öka efter en transuretral resektion av prostata på grund av en ökad urinansamling i ärrhålan.

Neurologisk inkontinens

Skador på flera olika nivåer i nervsystemet kan ge upphov till neurogen blåsrubbning. Den vanligaste orsaken är stroke som resulterar i en så kallad ohämmad blåsa med symtom som vid överaktiv blåsa. Andra orsaker till neurogen inkontinens är progressiv nervsjukdom som Parkinsons sjukdom, multipel skleros, normaltryckshydrocephalus, skada på ryggmärg och perifera nerver, samt tumörer.

Total inkontinens

Kontinuerlig urinläckage kan förekomma vid missbildningar, medfödda ryggmärgskador, fistlar efter förlossning samt efter operationer eller strålbehandling. De senare exemplen kan också kallas iatrogen inkontinens. Andra exempel på iatrogen inkontinens är ogynnsamma effekter av farmakologisk behandling, till exempel diuretika som kan provocera läckage.

Andra varianter av urininkontinens

Tillfälligt läckage till exempel i samband med olika situationer eller sexuell aktivitet, och inkontinens associerad med funktionsnedsättning är ytterligare inkontinenstyper. Den sistnämnda beror på en fysisk oförmåga att nå toaletten i tid av olika skäl, som till exempel att toaletten är belägen på ett annat plan eller att patienten har artros.

Utredning

Utredningen syftar till att ställa rätt diagnos för att kunna erbjuda adekvat behandling. Utredningens hörnstenar är anamnes och urinmätningslista. Vid utredning av män görs också en skattning av besvären med ett IPSS-formulär (international prostatic symptom score) samt tidsmiktion. Det kompletteras med kroppslig och laboratoriemässig undersökning. Vid läckage kan även vägning av inkontinensskydd utföras.

När det gäller laboratoriemässig grundutredning av inkontinens räcker vanlig urinsticka, i enstaka fall behövs urinodling. Har man misstanke om andra sjukdomar kompletteras utredningen med relevanta laboratorieprover. Urodynamisk utredning och cystoskopi utförs på gynekologisk/urologisk klinik på specifika indikationer.

Kroppslig undersökning omfattar utöver palpation av buk, prostata och gynekologisk undersökning med vaginalt ultraljud, även utvärdering av sensibilitet kring analöppningen, analreflex och kontroll av analsfinkterns tonus och knipfunktion.

Behandling

Det är viktigt att behandlingen individualiseras. Målet med behandlingen är att antingen förstärka slutningsfunktionen hos sfinktern och/eller öka blåsans funktionella kapacitet.


Behandlingar:

  • Träning/beteende
    • Normalisering av vätskeintag
    • Viktnedgång vid övervikt
    • Bäckenbottenträning
    • Blåsträning
  • Farmakologisk behandling
  • Kirurgisk behandling
    • Slyngbehandling
    • Periuretral injektionsbehandling
    • Blåsaugmentation
    • Proteskirurgi
    • Urinavledning
  • Neuromodulerande behandling
    • Botulinumtoxin
    • Sakralnervmodulering
    • Tibialisnervstimulering
  • Övrig behandling 
    • Elektrostimulering
    •  Akupunktur
    •  Kateterbehandling
    • Hjälpmedel

Normalisering av vätskeintag

Stort intag av vätska kan bero på olika saker. Ibland rekommenderas riklig dryck av medicinska skäl, till exempel vid återkommande urinvägsinfektioner eller njurstenar. Det finns även läkemedelsbehandlingar som kan leda till ökad törst och därmed ökat vätskeintag. I syfte att förbättra hud, vikt och allmän hälsa rekommenderas ofta i media ett stort dryckesintag. Detta resulterar i stora dygnsurinvolymer, ibland långt över de rekommenderade 12–20 dl, vilket ofta inte uppmärksammas då miktions- och dryckeslistor upplevs som krångliga. Många patienter kan enkelt hjälpas genom att normalisera sina dryckesvanor. Högt intag av frukt och grönsaker kan också leda till stora urinvolymer.

Viktnedgång

Bukfetma orsakar ett ökat tryck på urinblåsan. Detta resulterar i en större belastning på bäckenbotten med negativa effekter på urinblåsans och urinrörets förmåga att hålla tätt [9].

Bäckenbottenträning

Metoden går ut på att stärka bäckenbottenmuskulaturen genom knipövningar. Det innefattar både styrketräning med maximala kontraktioner och uthållighetsträning med submaximala kontraktioner. Vid ansträngningsinkontinens, trängnings- och blandinkontinens rekommenderas bäckenbottenträning som behandling i första hand [10]. Viktigt är uppföljning och tydliga instruktioner då många annars gör fel. Instruktioner kan ges av specialintresserad sjuksköterska, fysioterapeut eller uroterapeut. På webbsidan nikola.nu finns instruktioner och verktyg som stöd vid behandling av patienter med överaktiv blåsa. Där finns bland annat instruktionsblad, filmer och tips på mobilapp som kan hjälpa patienten med blås- och bäckenbottenträning.

Blåsträning

Målet med blåsträning är att skjuta upp urineringen så länge som möjligt för att öka den funktionella blåsvolymen. Det finns även här förtryckta instruktionsblad och mobilappar som kan hjälpa patienten.

Farmakologisk behandling

Användningen av farmaka mot överaktiv blåsa och urininkontinens grundar sig på förekomsten av olika receptorer i de nedre urinvägarna. Nedan beskrivs de vanligast förekommande läkemedlen och deras verkningsmekanismer.

Antikolinergika

De parasympatiska (kolinerga) nervernas receptorer kallas muskarinreceptorer och är lokaliserade i urinblåsans vägg. Hämning av dessa receptorer leder till avslappning av detrusormuskeln och därmed minskad trängningskänsla. Muskarinreceptorer finns även i många andra organ i kroppen och läkemedel med blockerande verkan har lett till biverkningar framför allt muntorrhet, förstoppning och synstörningar. Indikationen för dessa medel är överaktiv blåsa som utmärks av täta urinträngningar, nokturi och risk för trängningsinkontinens.

Tillgängliga antikolinerga läkemedel på den svenska marknaden är tolterodin, solifenacin, oxybutynin, darifenacin och fesoterodin. De antikolinerga substanserna som används vid behandling av överaktiv blåsa har i många fall blygsamma effekter på trängningar och trängningsinkontinens. Kliniskt verifierade, dock marginella, skillnader föreligger mellan individuella substanser beträffande såväl effekt som biverkningar. Effekten kan vara olika hos olika individer [11–13]. Tolterodin rekommenderas i första hand på grund av god dokumentation och kostnadseffektivitet.

Tolterodin SR och solifenacin har jämförts i en effektstudie där solifenacin funnits inte vara sämre än tolterodin SR [14]. Tolterodin SR har jämförts med fesoterodin (Toviaz), framförallt i 8 mg, där de kliniska effekterna är jämförbara men med högre risk för muntorrhet som biverkning av fesoterodin [15, 16]. Några bedömbara jämförande studier med avseende på effekt vid överaktiv blåsa och urininkontinens med darifenacin (Emselex) återfinns inte. I sin kategori har substansen tolterodin längst period av klinisk användning.

Beta-3-receptorstimulerare

Mirabegron (Betmiga) är en potent och selektiv beta-3-adrenoceptoragonist som ger avslappning av glatt muskulatur i urinblåsan vilket förbättrar funktionen för urinlagring. Preparatet har visat blygsamma effekter på trängningsbesvär i likhet med antikolinerga preparat, dock med andra biverkningar [17]. De vanligaste biverkningarna som har noterats är takykardi, vilket beror på kardiell beta-adrenoceptoraktivering och urinvägsinfektioner. Blodtrycket måste kontrolleras före insättning samt regelbundet under behandling, speciellt hos patienter med hypertoni. Urinretention som biverkan har rapporterats.

Alfa-receptorblockerare

Se Riktlinjer för behandling av LUTS hos män.

Serotonin-noradrenalin återupptagshämmare

SNRI-preparatet duloxetin (Yentreve) hämmar återupptaget av transmittorsubstanserna serotonin och noradrenalin. Det antas öka tonus i den tvärstrimmiga sfinktern via nervus pudendus, vilket är ett sätt att behandla ansträngningsinkontinens. Effekten är dock blygsam och biverkningarna är betydande varför behandlingen är ifrågasatt och används numera mer hos män med iatrogen ansträngningsinkontinens [18, 19].

Östrogen

Behandling mot slidtorrhet med östrogen stärker atrofiska slemhinnor hos kvinnor och har i flera studier visat effekt på trängningar, trängningsinkontinens, dysuri och nykturi. Övertygande evidens från randomiserade studier saknas. Substanserna motverkar också recidiverande urinvägsinfektioner hos postmenopausala kvinnor [20].

Antidiuretiskt hormon

Den nattliga diuresen minskar med antidiuretiskt hormon (vasopressin) [21]. För att behandling med desmopressin ska komma ifråga måste den nattliga diuresen överstiga minst en tredjedel av dygnsdiuresen. Viktigt är att kontrollera plasmahalten av natrium vid insättning och dosändring för att undvika hyponatremi. Inför behandling rekommenderas vätskerestriktion kvällstid.

Några generella råd vid farmakologisk behandling

  • Läkemedel ska sättas in på rätt indikation och ges under tillräckligt lång tid.
  • Viktigt att individualisera dosen med hänsyn till patientens ålder och njurfunktion.
  • Beakta risk för interaktion med andra läkemedel.
  • Utvärdera alltid effekten efter 1–2 månader och sätt ut läkemedlet eller byt till annat preparat i en annan läkemedelsgrupp om inte effekten blivit tillräcklig eller patienten fått oönskade biverkningar.
  • Uppföljning, stöd och förståelse för patientens situation gynnar alltid resultatet liksom tålamod och kunskap.

Kirurgisk behandling

Vid kirurgisk behandling kan man förstärka funktionen hos sfinktern eller dämpa/lindra trängningarna i urinblåsan.

Slyngbehandling

Den vanligaste operationsmetoden vid ansträngningsinkontinens hos kvinnor innebär att ett tunt polypropylenband placeras under uretra i främre slidväggen. Operationen görs polikliniskt med vaken patient. Studier visar en läkningsfrekvens på över 90 procent efter 17 års uppföljning [22]. Det pågår internationellt en översyn över komplikationer till ingreppet som hittills ansetts vara få. Operationen kan även utföras på män.

Periuretral injektionsbehandling

Andra metoder för att förstärka sfinkterns funktion hos kvinnor är injektion av olika bulkmedel till exempel hyaluronsyra (Zuidex) eller polyakrylamid (Bulkamid) [23, 24]. Metoden har inte varit så framgångsrik som man hade hoppats på.

Blåsaugmentation

Vid mycket besvärlig trängningsinkontinens där inget annat har hjälpt kan en blåsförstorande operation utföras, varav ett exempel är så kallad ileocystoplastik [25].

Proteskirurgi

Utförs ibland till exempel vid ansträngningsinkontinens hos män efter radikal prostatektomi men också hos kvinnor med stora urinläckage. En sort kallas Scottprotes, vilket innebär att en artificiell sfinkter opereras in [26].

Urinavledning

Det finns flera olika avancerade urinavledande operationer, till exempel Bricker.

Neuromodulerande behandling

Botulinumtoxin

Lokala injektioner av botulinumtoxin i blåsväggen dämpar trängningar. Behandlingen utförs i lokalanestesi med cystoskop och injektioner placeras på oftast 10–20 ställen i blåsan. Effekten sitter kvar cirka 6–9 månader. Behandlingen förbättrar blåskapaciteten samt minskar antalet trängningar och inkontinenstillfällen, men kan påverka blåstömningsförmågan negativt [27, 28]

Sakralnervmodulering

Genom att lägga en pacemakerliknande elektrod sakralt för så kallad sakral nervmodulering dämpas svåra trängningar. Elektroden placeras subkutant vanligtvis genom S3-foramen för att stimulera/modulera sakralnerven. Fördelen med denna behandling är att den minskar besvär med trängningsinkontinens av urin- såväl som avföring [29]. Tillgängligheten till den här behandlingen är för närvarande låg i Sverige.

Tibialisnervstimulering

Tibialisnerven kan stimuleras transdermalt med elektrod placerad kraniellt om mediala malleolen tillsammans med en elektrod medialt om kalkaneus. Det sakrala nervplexat stimuleras vilket dämpar urinträngningar. Effekten tycks vara i nivå med blåsdämpande perorala mediciner och anses vara blygsam [30].

Övrig behandling

Elektrostimulering

Behandling med elektrostimulering initieras av uroterapeut men kan därefter oftast skötas av patienten i hemmet. Via en vaginal eller anal elektrod får patienten elektrisk stimulering efter ett anpassat program. Metoden går ut på att aktivera sfinktermekanismen och inhibera detrusorn och kan även prövas vid ansträngningsinkontinens. Det finns otillräcklig evidens för metodens effektivitet.

Akupunktur

Akupunkturbehandling har samma syfte som elektrostimulering och utförs av uroterapeut med denna kompetens. Evidensen kring metodens effektivitet är sparsam [31].

Kateterbehandling

Självtappning av urinblåsan (RIK = Ren intermittent kateterisering) används vid tömningssvårigheter hos barn och vuxna med neurogena blåsrubbningar samt hos patienter med kroniska blåstömningssvårigheter sekundärt till avflödeshinder eller nedsatt kraft i detrusormuskeln. Kvarvarande kateter via urinröret eller suprapubiskt är andra alternativ men bör övervägas i sista hand.

Hjälpmedel

Inkontinensskydd och urindroppssamlare.
Vaginala inlägg.

Region Stockholms läkemedelskommittés expertgrupp för urinvägssjukdomar

Källa

  1. Haylen BT, Freeman RM, Lee J, Swift SE, Cosson M, Deprest J et al. International Urogynecological Association (IUGA)/International Continence Society (ICS) joint terminology and classification of the complications related to native tissue female pelvic floor surgery. Neurourology and urodynamics. 2012 Apr;31(4):406-14
  2. Milsom I, Gyhagen M. The prevalence of urinary incontinence.Climacteric. 2019 Jun;22(3):217-222.
  3. Buckley BS, Lapitan MCM; Epidemiology Committee of the Fourth International Consultation on Incontinence, Paris, 2008. Prevalence of urinary incontinence in men, women, and children--current evidence: findings of the Fourth International Consultation on Incontinence. Urology. 2010 Aug;76(2):265-70.
  4. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). Behandling av urininkontinens. SBU-Rapport 2000
  5. Haglind E, Carlsson S, Stranne J, Wallerstedt A, Wilderäng U, Thorsteinsdottir T et al. Urinary Incontinence and Erectile Dysfunction After Robotic Versus Open Radical Prostatectomy: A Prospective, Controlled, Nonrandomised Trial. Eur Urol. 2015 Aug;68(2):216-25.
  6. Rassweiler J, Teber D, Kuntz R, Hofmann R. Complications of transurethral resection of the prostate (TURP)--incidence, management, and prevention. European urology. 2006 Nov;50(5):969-79; discussion 80
  7. Abrams P. Describing bladder storage function: overactive bladder syndrome and detrusor overactivity. Urology. 2003 Nov;62(5 Suppl 2):28-37; discussion 40-2
  8. Milsom I, Abrams P, Cardozo L, Roberts RG, Thuroff J, Wein AJ. How widespread are the symptoms of an overactive bladder and how are they managed? A population-based prevalence study. BJU international. 2001 Jun;87(9):760-6
  9. Hunskaar, S. A systematic review of overweight and obesity as risk factors and targets for clinical intervention for urinary incontinence in women. Neurourol Urodyn, 2008;27(8):749-57.
  10. Ayeleke RO, Hay-Smith EJ, Omar MI. Pelvic floor muscle training added to another active treatment versus the same active treatment alone for urinary incontinence in women. The Cochrane database of systematic reviews.11:CD010551
  11. Chapple CR, Khullar V, Gabriel Z, Muston D, Bitoun CE, Weinstein D. The effects of antimuscarinic treatments in overactive bladder: an update of a systematic review and meta-analysis. European urology. 2008 Sep;54(3):543-62
  12. Madhuvrata P, Cody JD, Ellis G, Herbison GP, Hay-Smith EJ. Which anticholinergic drug for overactive bladder symptoms in adults. The Cochrane database of systematic reviews. 2012;1:CD005429
  13. Nabi G, Cody JD, Ellis G, Herbison P, Hay-Smith J. Anticholinergic drugs versus placebo for overactive bladder syndrome in adults. The Cochrane database of systematic reviews. 2006 (4):CD003781
  14. Chapple CR, Martinez-Garcia R, Selvaggi L, Toozs-Hobson P, Warnack W, Drogendijk T et al. A comparison of the efficacy and tolerability of solifenacin succinate and extended release tolterodine at treating overactive bladder syndrome: results of the STAR trial. European urology. 2005 Sep;48(3):464-70
  15. Herschorn S, Swift S, Guan Z, Carlsson M, Morrow JD, Brodsky M et al. Comparison of fesoterodine and tolterodine extended release for the treatment of overactive bladder: a head-to-head placebo-controlled trial. BJU international. 2010 Jan;105(1):58-66
  16. Kaplan SA, Schneider T, Foote JE, Guan Z, Carlsson M, Gong J. Superior efficacy of fesoterodine over tolterodine extended release with rapid onset: a prospective, head-to-head, placebo-controlled trial. BJU international. 2011 May;107(9):1432-40
  17. European Medicines Agency. Produktresumé Betmiga
  18. Li J, Yang L, Pu C, Tang Y, Yun H, Han P. The role of duloxetine in stress urinary incontinence: a systematic review and meta-analysis. Int Urol Nephrol. 2013 Jun;45(3):679-86.
  19. Kotecha P, Sahai A, Malde S. Use of Duloxetine for Postprostatectomy Stress Urinary Incontinence: A Systematic Review. Eur Urol Focus. 2021 May;7(3):618-628.
  20. Cardozo L, Lose G, McClish D, Versi E. A systematic review of the effects of estrogens for symptoms suggestive of overactive bladder. Acta Obstet Gynecol Scand 2004 Oct;83(10):892-7.
  21. Weiss JP, Zinner NR, Klein BM, Norgaard JP. Desmopressin orally disintegrating tablet effectively reduces nocturia: results of a randomized, double-blind, placebo-controlled trial. Neurourol Urodyn. 2012 Apr;31(4):441-7
  22. Nilsson CG, Palva K, Aarnio R, Morcos E, Falconer C. Seventeen years' follow-up of the tension-free vaginal tape procedure for female stress urinary incontinence. Int Urogynecol J. 2013 Aug;24(8):1265-9
  23. van Kerrebroeck P, ter Meulen F, Farrelly E, Larsson G, Edwall L, Fianu-Jonasson A. Treatment of stress urinary incontinence: recent developments in the role of urethral injection. Urol Res. 2003 Feb;30(6):356-62
  24. Lose G, Mouritsen L, Nielsen JB. A new bulking agent (polyacrylamide hydrogel) for treating stress urinary incontinence in women. BJU Int. 2006 Jul;98(1):100-4
  25. Ivil KD, Suresh G. Review of augmentation 'clam' cystoplasy in a district general hospital setting. International urology and nephrology. 2002;34(1):129-32
  26. Bauer, R.M, Gozzi C, Hübner W, Nitti VW, Novara G, Peterson A, Sandhu JS. Contemporary management of postprostatectomy incontinence. Eur Urol, 2011 Jun;59(6):985-96.
  27. Chapple C, Sievert KD, MacDiarmid S, Khullar V, Radziszewski P, Nardo C et al. OnabotulinumtoxinA 100 U significantly improves all idiopathic overactive bladder symptoms and quality of life in patients with overactive bladder and urinary incontinence: a randomised, double-blind, placebo-controlled trial. Eur Urol. 2013 Aug;64(2):249-56
  28. Nitti VW, Dmochowski R, Herschorn S, Sand P, Thompson C, Nardo C et al. OnabotulinumtoxinA for the treatment of patients with overactive bladder and urinary incontinence: results of a phase 3, randomized, placebo controlled trial. J Urol. 2013 Jun;189(6):2186-93
  29. Janknegt RA, Hassouna MM, Siegel SW, Schmidt RA, Gajewski JB, Rivas DA et al. Long-term effectiveness of sacral nerve stimulation for refractory urge incontinence. Eur Urol. 2001 Jan;39(1):101-6
  30. Staskin DR, Peters KM, MacDiarmid S, Shore N, de Groat WC. Percutaneous tibial nerve stimulation: a clinically and cost effective addition to the overactive bladder algorithm of care. Curr Urol Rep. Oct;13(5):327-34
  31. Zhao Y, Zhou J, Mo Q, Wang Y, Yu J, Liu Z. Acupuncture for adults with overactive bladder: A systematic review and meta-analysis of randomized controlled trials. Medicine (Baltimore). 2018 Feb;97(8):e9838.

Senast ändrad