Hudinfektioner hos barn

Sofia Tägtström

Hitta i sidan

    Erysipelas – se avsnitt om erysipelas


    Perianal streptokockinfektion

    Defintion

    Kallas ”stjärtfluss” i dagligt tal. Består av smärtande, välavgränsad kraftig rodnad runt anus hos barn. Rodnaden kan vara smetig och ibland blå-bruntonad. Barnet är ofta obstiperat på grund av smärtsam defekation men i övrigt opåverkat och afebrilt.

    Etiologi

    Betahemolyserande streptokocker grupp A (GAS).

    Diagnostik

    Bakterieodling eller snabbtest för streptokocker, StrepA-test från perianal hud.

    Behandling

    fenoximetylpenicillin 15–25 mg/kg x 3 i 10 dygn.
    Behandla samtidigt underliggande obstipation med laxantia och/eller bulkmedel.
    Recidiv kan förekomma och behandlas med
    cefadroxil 12,5 mg/ kg x 2 i 5-7 dygn.


    Impetigo

    Definition

    Impetigo förekommer i två former. En form kallas bullös impetigo och ger blåsor. Blåsorna är tunnväggiga och går snabbt sönder. Oftast syns bara eroderade områden i huden och blåsrester. Den andra formen kallas non-bullös impetigo och ger krustabelagda sår samt impetiginisering av andra hudförändringar, främst eksem.

    bilder på non-bullös impetigo
    bilder på bullös impetigo

    Etiologi

    Bullös impetigo förorsakas av Staphylococcus aureus. Nonbullös impetigo orsakas av streptokocker och/eller stafylokocker. Impetigo i ansiktet förorsakas oftare av betahemolyserande streptokocker grupp A.

    Diagnostik

    Odla alltid innan peroral antibiotikabehandling påbörjas. Odla även om det kliniska svaret inte är tillfredsställande eller om diagnosen är oklar.

    Differentialdiagnos vid bullös impetigo kan vara herpes eller varicella. Skabb med intensiv klåda kan vara orsak till impetigo, se avsnitt om "Skabb".

    Behandling

    Lindriga förändringar
    Enbart lokalbehandling. Rengör med mild flytande tvål och vatten och tvätta samtidigt bort krustorna. Noggrann handhygien. Lokalbehandling med klorhexidinlösning kan vara av värde. Byt handdukar och sängkläder ofta till barnet.

    Måttliga förändringar
    Rengör med flytande tvål och vatten och tvätta samtidigt bort krustorna. Om otillräcklig effekt kombinera med salva med retapamulin (Altargo) x 2 i 5 dygn som täcker både S. aureus och streptokocker grupp A. Rekommenderas om impetigoförändringarna är begränsade till ett mindre område.

    Utbredda och spridda förändringar
    Behandlas lokalt med rengöring enligt ovan och med antibiotika. Antibiotikaterapin bör täcka både S. aureus och streptokocker grupp A. Odla alltid innan peroral antibiotikabehandling påbörjas. Flukloxacillin 25 mg/kg x 3 i 7 dygn (tabletter är att föredra om barnet kan svälja det, pga oral lösning har besk smak) eller cefadroxil 12,5 mg/kg x 2 i 7 dygn. (till små barn som ännu inte kan ta tabletter eller vid risk för dålig compliance).

    Vid penicillin-allergi typ I ges klindamycin 5 mg/kg x 3 i 7 dygn.


    Stafylococcal scalded skin syndrome (SSSS)

    Definition

    I sällsynta fall ses hos barn staphylococcal scalded skin syndrome (SSSS) vilket är en allvarlig stafylokocksjukdom. SSSS drabbar oftast i övrigt friska späd- och småbarn och kallades tidigare pemfigus neonatorum.

    Etiologi

    Epidermolytiskt stafylokocktoxin A eller B som sprids hematogent.

    Symtom

    Debutsymtom med rodnad runt ögon och mun kan vara svårtolkade. Därefter progredierande smärtsam hudrodnad, oftast med debut i hudveck som sedan övergår i hudavlossning är typiskt för SSSS. Ofta radiär sprickbildning kring munnen men inget slemhinneengagemang.

    SSSS börjar vanligtvis i ansiktet och är förenat med svår smärta. Förloppet kan vara snabbt, barnet är vanligtvis afebrilt och har ingen eller måttlig CRP-stegring.

    bilder på ssss
    fler bilder på ssss

    Behandling

    Akut remiss till sjukhus/barnklinik för bedömning. Kräver parenteral antibiotikabehandling, eventuell vätskebehandling och smärtlindring.


    Cervikal lymfadenit hos barn

    Definition

    Akut infektion i en lymfkörtel förorsakad av bakterier, inklusive mykobakterier, och virus.
    Förstorade, ömma lymfkörtlar bilateralt på halsen är vanligt hos barn i samband med övre luftvägsinfektioner och är oftast virusorsakade och självläker på några veckor.

    Ensidig lymfadenit på halsen är däremot oftast orsakad av bakterier. Antibiotikabehandling kan ibland övervägas (se behandling).

    Etiologi

    Virus, betahemolyserande streptokocker grupp A (Streptococcus pyogenes) och B, Staphylococus aureus, mykobakterier, och i mer sällsynta fall anaeroba munhålebakterier.

    Symtom

    Relativ snabbt uppkommen resistens på halsen med ett eller flera tecken till inflammation som rodnad, svullnad, ömhet eller värmeökning. Den vanligaste lokalisationen är käkvinklarna och längs övre delen av musculus sternokleidomastoideus. Feber och allmänpåverkan är vanligt liksom rörelsesmärta och stelhet i nacken.

    Den vanligaste orsaken till lymfkörtelsvullnad är en infektion inom lymfkörtelns dräneringsområde, till exempel sår i hårbotten eller akut tonsillit. Vid lymfadenit av infektiös genes palperas oftast en mjuk, fritt förskjutbar, oftast ömmande, eventuellt rodnad lymfkörtel. Om smältning uppträtt palperas en fluktuerande resistens.

    Lymfadenit förorsakad av mykobakterier progredierar långsamt. Då förekommer oftast svullnad med rodnad eller blå missfärgning utan palpationsömhet eller allmänpåverkan.

    Diagnostik

    Svalgodling bör utföras med frågeställning streptokocker, särskilt vid lymfkörtelsvullnad retromandibulärt.

    CRP och LPK tas. Ultraljud vid osäkerhet om utbredning och smältning.

    Differentialdiagnos

    Generell sjukdom med lymfkörtelsvullnad huvudsakligen förorsakad av virus som EBV eller CMV men även toxoplasmos. Kawasakis sjukdom, en vaskulitsjukdom där ensidig halsadenit är ett av kriterierna förutom hög feber (över 5 dagar), exantem, spruckna läppar, konjunktivit och rodnade händer/fotsulor. Periodisk feber (PFAPA) med återkommande feberepisoder i kombination med lymfkörtelförstoring, faryngit och aftösa sår i munnen hos barn.

    Malignitet, exempelvis lymfom, där det typiska palpationsfyndet är förstorade hårda, fasta, fixerade, oömma lymfkörtlar i en eller flera lymfkörtelstationer. Lymfkörtlar större än cirka 2 cm, som inte går i regress på några veckor, kan vara malignitet/lymfom, och bör utredas vidare i samråd med onkolog med exempelvis punktionsbiopsi.
    Halscystor kan vara akut infekterade och svåra att skilja från en akut septisk adenit, remitteras till öronläkare.

    Behandling

    • Vid akut bilateral lymfadenit vanligen ingen antibiotikabehandling, adeniten är oftast virusorsakad. Vid tonsillit med bilateral lymfadenit och positivt test för streptokocker i halsen ges tonsillitbehandling med PcV.
    • Vid akut ensidig lymfadenit med milda symtom hos ett opåverkat barn med lätt förstorad och lätt ömmande lymfadenit kan man avvakta antibiotikabehandling och följa patienten. Överväg infektion med atypiska mykobakterier.
    • Vid akut ensidig lymfadenit och måttliga symtom; såsom feber och ömmande, tydligt rodnad, värmeökad lymfadenit utan tecken till abcess: antibiotikabehandling enligt nedan.
    • Vid akut ensidig lymfadenit och kraftiga symtom såsom högfebrilt, allmänpåverkat barn med misstänkt abcess eller cellulit; remittera till barnklinik/ÖNH klinik för ställningstagande till intravenös antibiotikaterapi och eventuell kirurgisk behandling.

    Antibiotikabehandlingen bör täcka både stafylokocker och streptokocker grupp A.

    • flukloxacillin 25 mg/kg x 3 i 10 dygn

      Vid complianceproblem hos mindre barn:

      amoxicillin-klavulansyra 20 mg/5 mg per kg x 3 i 10 dygn.
      Barn under 2 år: amoxicillin-klavulansyra 12,5 mg/3,125 mg per kg x 3 i 10 dygn.
      (Detta på grund av att data saknas för barn under 2 år för doser som överstiger 40 mg/10 mg per kg per dag).
    • klindamycin 5 mg/kg x 3 i 10 dygn

    Om misstänkt tandfokus för infektionen, behandlas för att täcka även anaeroba bakterier och remittera till tandläkare.

    Remiss

    Vid allmänpåverkat barn (högfebril, med misstänkt abcess eller cellulitutveckling) remittera akut till barn/ÖNH klinik för ställningstagande kirurgisk åtgärd och intravenös antibiotikabehandling. Vid misstanke om mykobakteriell infektion remiss till barnklinik för utredning.

    Även patienter som inte svarar adekvat på behandling bör remitteras för ställningstagande till ytterligare utredning och behandling.

    En resistens som är större än 2 cm på halsen och inte går i regress bör remitteras till barnläkare för bedömning och utredning.

    Uppföljning

    Uppföljning efter 2-3 dagar rekommenderas för att bedöma behandlingseffekt. Behandlingssvar vad gäller adenitens storlek kan ta tid och patienten bör kontrolleras tills storleken minskat. Det kan ta upp till 4-6 veckor innan lymfadeniter helt går i regress.

    Infekterat eksem, se detta avsnitt


    Sårinfektioner

    Definition

    Alltifrån vattkoppor och små brännskador till traumatiska sår som kontaminerats från hud eller omgivning såsom jord eller vatten. För bett se avsnitt"Bettsår").

    Etiologi

    På huden finns alltid Staphylococcus aureus och ibland betastreptokocker grupp A. Förekomst av andra bakterier beror på hur såret kontaminerats från omgivningen.

    Symtom

    Rodnad, sekretion och palpationsömhet runt såret.

    Diagnostik

    Kliniska symtom. Odling vid terapisvikt.

    Behandling

    Noggrann rengöring. Tänk på möjlighet av främmande kropp. Lednära sår samt sår i kombination med allmänsymptom bör antibiotikabehandlas. I övrigt antibiotikabehandlas bara sår med kliniska tecken på infektion. Antibiotikabehandling bör täcka såväl stafylokocker som streptokocker.

    • flukloxacillin 25 mg/kg x 3 i 7–10 dygn enligt svårhetsgrad och läkningsförlopp eller
    • cefadroxil 12,5 mg/kg x 2 i 7–10 dygn

    Sent debuterande eller lednära infektioner behandlas med

    • amoxicillin-klavulansyra 20 mg/kg x 3 i 10–14 dygn

    Vid penicillinallergi typ I

    • klindamycin 5 mg/kg x 3 i 7–10 dygn enligt svårhetsgrad och läkningsförlopp.

    Risken för tetanus är näst intill obefintlig men tillfället tas i akt för optimering av skyddet (Rekommendationer för profylax till vuxna mot difteri och stelkramp 2009). Barn som följt det allmänna vaccinationsprogrammet behöver inget kompletterande stelkrampsskydd. Stelkrampsvaccin med difteritillsats (diTebooster) ges endast om patienten saknar fullgott skydd. Om patienten tidigare har fått tre doser kan en boosterdos ges när minst tio år gått sedan tredje dosen. Om patienten fått fyra doser ska 20 år ha gått innan ny booster ges.

    Uppföljning

    Sår som inte läker ska följas upp. Förutom svikt på grund av fel val av antibiotikum vilket sannolikt är mycket sällsynt, bör man tänka på främmande kropp och osteit. Akvariegranulom förorsakade av Mycobacterium marinum samt svampinfektioner i hårbotten kan ibland ge intryck av att vara ett "vanligt" svårläkt sår. I övrigt se avsnitt Hudsjukdomar feltolkade som bakteriella infektioner.


    Uppdaterad: 2016-02-15