Inledning

Astrid Lundevall

Antibiotika ska endast ges på korrekt indikation och med korrekt dosering. Detta låter både självklart och lätt men i verkliga livet ställs doktorn dagligen inför en mängd svåra val. Rör det sig om en behandlingskrävande bakteriell infektion eller inte? Vilken typ av antibiotika ska jag välja för att ge så bra effekt som möjligt samtidigt som jag tar hänsyn till risken för biverkningar, resistensutveckling och kostnader? Slutligen, vilken risk löper min patient om jag inte behandlar?

Att inte ge antibiotika i onödan är viktigt. Patienten slipper risken med onödiga biverkningar och resistensutveckling kan undvikas. Både den totala konsumtionen och vilken typ av antibiotika som används är viktiga för just resistensutvecklingen. Under den senaste tioårsperioden har såväl hälso- och sjukvårdspersonal som allmänhet fått en ökad medvetenhet om risken med överförbrukning av antibiotika. Den tidigare ökande antibiotikakonsumtionen har bromsats upp och på senare år till och med vänts till en nedgång framför allt när det gäller förskrivningen till barn. Mellan 65-70 procent av antibiotika-förskrivningen i öppen vård sker på indikationen luftvägsinfektioner.

Detta vårdprogram behandlar diagnostik och behandling av luftvägsinfektioner av immunokompetenta patienter i öppen vård. Målsättningen med programmet är att medverka till att omhändertagandet av stora patientgrupper inom öppen vård mera enhetligt och att minska onödig antibiotikakonsumtion. Vårdprogrammet ger tydliga rekommendationer för den basala handläggningen av vanliga luftvägsinfektioner. Det är därför önskvärt att avvikelser motiveras i journalen.

När vi handlägger övre luftvägsinfektioner är det av stor praktisk betydelse att kunna fastställa om det rör sig om behandlingskrävande bakteriell infektion eller inte. Vid infektion begränsad till slemhinnorna förekommer inte alltid allmänsymtom som feber eller påverkan på blodparametrar. Bakteriologisk diagnostik är inte heller till någon större hjälp på grund av hög frekvens bärarskap av potentiellt patogena bakterier, särskilt i nasopharynx hos barn. Därför rekommenderar vi heller inte att sådana odlingar tas. Ett annat problem kan vara att skilja en infektion från en allergisk inflammation eller ännu svårare från inflammation utlöst av icke-allergisk hyperreaktivitet. Det är inte möjligt att i klinisk praxis lösa detta problem på annat sätt än att entydigt definiera de övre luftvägsinfektioner där vi vet att bakteriell genes är av avgörande betydelse och det finns klara vinster med antibiotikabehandling.

Även vid bakteriell infektion, till exempel vid akut mediaotit hos barn mellan 1-12 år, går det ofta att avstå från antibiotikabehandling. Vare sig antibiotika ges eller inte är det angeläget att informera patient och närstående om sjukdomens normalförlopp och om tecken på försämring som motiverar förnyad läkarkontakt.

Vi måste även i fortsättningen använda antibiotika med omdöme och endast när det finns en rimlig anledning att tro att en infektion orsakas av den bakterie som är känslig för det förskrivna preparatet.

Som en vägledning till bättre förskrivningsvanor tog Stramagruppen i länet år 1999 fram ett tryckt vårdprogram med tonvikt på diagnostik och behandling. År 2005 gjordes en genomgripande revidering av programmet som endast publicerades på www.janusinfo.se. För att innehållet alltid ska vara aktuellt sker uppdateringar minst en gång per år. Avsikten med Stramas vårdprogram är att alla kliniskt verksamma i länet så långt möjligt ska arbeta efter dessa riktlinjer.


Uppdaterad: 2014-01-28