I metaanalysen [1] ingick mer än 20 000 patienter från sju randomiserade studier och hos dem som behandlats med en glitazon ökade risken för hjärtsvikt med drygt 70 procent (oddskvot 1,72).
Trots detta sågs ingen signifikant ökad risk att avlida till följd av hjärtsjukdom, vilket enligt författarna indikerar att glitazonassocierad hjärtsvikt kan ha en bättre prognos än hjärtsvikt av annan genes. Detta skulle i sin tur bero på att sviktsymtomen vid glitazonbehandling främst är uttryck för vätskeretention, snarare än en fallerande hjärtfunktion.
Man bör dock beakta att metaanalysen hade en begränsad statistisk styrka och att läkemedlen trots avsaknaden av statistiskt signifikanta resultat mycket väl kan öka risken för hjärtdöd. Den statistiska osäkerheten återspeglas i ett brett 95-procentigt konfidensintervall för oddskvoten (0,67-1,29), som visar att resultaten är fullt förenliga med en nära trettioprocentigt ökad risk för hjärtrelaterad död.
Studien ger ny näring åt diskussionen om glitazonernas kardiovaskulära effekter, som varit aktiv sedan en tidigare metaanalys påvisat en association mellan rosiglitazon och ökad risk för hjärtinfarkt. I en kommentar [2] till den nya studien påpekas att man inte bör nöja sig med att diabetesläkemedel inte ökar risken för hjärtsjukdom och död, eftersom en viktig orsak till att man överhuvudtaget förskriver dem är att man hoppas minska risken för diabetesrelaterad hjärtsjukdom och död.
Trots detta fokuserar de flesta effektstudier av antidiabetika på surrogatparametern blodsockersänkning och skribenten efterlyser kliniskt mer relevanta effektmått i framtida diabetesstudier.
Uppdaterad:
2007-10-09