Syfte
Denna rapport vänder sig till primärvårdsläkare och syftar till att ge en allmän orientering om det aktuella kunskapsläget när det gäller icke-kirurgiska behandlingsprinciper vid levercancer. Det är relativt ovanligt med primär cancer uppkommen i levern. Metastaser till levern är dock mycket vanliga men berörs inte här. Deras medikamentella behandling är beroende av var tumören startat.
Det finns två typer av primär cancer; ungefär 80 procent är hepatocellulära (HCC) och 20 procent cholangiocellulära.
I Sverige har patienter med HCC ofta komplicerande sjukdomar, och många har eller har haft ett alkoholmissbruk. Hepatit B och C ökar också risken för HCC. Skleroserande cholangit ökar risken för cholangiocellulär cancer.
Diagnosen ställs ofta sent, och få kommer i fråga för antitumoral behandling. I de fall det är möjligt görs operation, och denna kan bota en del patienter. Medicinsk behandling har begränsade effekter, men nya läkemedel tycks fungera bättre än äldre cytostatika.
Prevention, adjuvant behandlingFrånsett vaccination mot hepatit B saknas effektiv medicinsk behandling som kan minska uppkomsten av primär HCC eller cholangiocellulär cancer. Underliggande sjukdomar skall behandlas för att minska symptomen och förlänga överlevnaden vid dessa. Det är möjligt att sådan behandling kan minska risken för uppkomst av cancer.
Adjuvant behandling har sällan prövats, och i de få studier som är gjorda har den inget bevisat värde. Rekommenderas inte.
Palliativa behandlingar Generell cytostatisk tillförsel har inte i någon studie visat sig ha värde vid HCC och rekommenderas inte. Hos barn finns en mycket ovanlig form, hepatoblastom, som reagerar mer gynnsamt på cytostatika. Behandling ges därför.
Vid cholangiocellulär cancer, vare sig den startar intrahepatiskt eller extrahepatiskt i gallblåsa eller gallgångarna, ger cytostatika ibland palliativa effekter med förlängd överlevnad (från median cirka 2-4 månader till 6-9 månader). De läkemedel som används mest är 5-FU och gemcitabin, men även cisplatin eller oxaliplatin har vissa positiva effekter i kombination med de förstnämnda. Behandling kan ges till patienter i gott allmäntillstånd.
Ett cytostatikum, doxorubicin, kopplat till en fettlösning, lipiodol har prövats i flera randomiserade studier vid HCC. Läkemedlen ges då direkt in i kärlen till levern. Resultaten från studierna visar bättre överlevnad i vissa grupper där tumörbördan är relativt begränsad. Sådan behandling har erfarenhetsmässigt hos en del patienter mycket slående positiva effekter och används därför i viss utsträckning.
En tyrosinkinashämmare, sorafenib (Nexavar), har i randomiserade studier förlängt överlevnaden något vid HCC (från cirka 8 månader till drygt 10 månader), och behandling kan rekommenderas till patienter som har god leverfunktion (Child-Pugh A). Behandlingen ges i Stockholm vid Gastrocentrum, Huddinge. Detta och liknande läkemedel testas nu i ytterligare studier.