Kronisk njursjukdom är ett alltmer uppmärksammat globalt folkhälsoproblem. I flera internationella populationsstudier har tecken på kronisk njursjukdom, såsom proteinuri eller njurfunktionspåverkan, påvisats hos upp till 10-15 procent av den vuxna befolkningen.
Förutom risken för progredierande njursvikt, är kronisk njursjukdom starkt associerat till ökad total och kardiovaskulär mortalitet. Risken tilltar vid avtagande njurfunktion, men ses redan mycket tidigt i förloppet och kvarstår efter korrektion för kända riskfaktorer, såsom hypertoni, diabetes mellitus och dyslipidemi. Det tydliggörs i en år 2010 publicerad metaanalys av 21 stora populationskohorter, som visar starka samband mellan njurfunktion, proteinuri och mortalitet [1,2]. Metaanalysen visade också att njurfunktion och proteinuri oberoende av varandra ger prognostisk information. Ofta mäts koncentrationen av proteinet albumin i urin som albumin/kreatinin kvot ACR (= albumin creatinine ratio, mg/g), där 30 mg albumin/g kreatinin motsvarar en dygnsutsöndring av albumin i urin på ungefär lika mycket (30-40 mg). ACR mellan 30 och 299 mg albumin/g kreatinin brukar kallas mikroalbuminuri och anses utgöra ett tidigt tecken på njurskada. Vid ACR >299 mg albumin/g kreatinin anses patienten ha signifikant albuminuri och en tydlig glomerulär njurskada. I Figur 1, nedan, baserad på data sammanfattade av Levey och medarbetare, redovisas hur såväl sänkt eGFR som ökad utsöndring av albumin i urinen kraftigt ökar den årliga risken för död (mortalitet) respektive att behöva påbörja aktiv uremivård med dialys eller njurtransplantation (ESRD) (2).
Adekvat riskbedömning är en förutsättning för effektiv prevention och tidig behandling av kända riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom i befolkningen. Även om de väletablerade traditionella riskfaktorerna identifierar högriskindivider, kan de två lättillgängliga markörerna för njursjukdom bidra till en skärpt diagnostik, förbättrad riskbedömning och säkrare underlag för preventiva åtgärder.
Kardiovaskulär prevention är särskilt viktig hos patienter med njursjukdom, som ofta samtidigt har en accelererande kärlsjukdom. Många drabbas av akuta hjärt-kärlkomplikationer före progression till markant njurfunktionsnedsättning. Behandlingen bör i huvudsak ges enligt samma riktlinjer som för övriga patienter. Viss dosanpassning och försiktighet med läkemedel som kan leda till hyperkalemi är dock nödvändig vid avancerad njursvikt (GFR <30 ml/min).
Strikt blodtryckskontroll, med RAAS-blockad som bas för den antihypertensiva behandlingen, har både njur- och hjärtskyddande effekter [3,4]. Acetylsalicylsyra [5] och statiner [6,7] skyddar mot akuta ischemiska hjärt-kärlhändelser vid måttlig till avancerad kronisk njursjukdom (GFR 0-60 ml/min). Biverkningar är dock vanligare vid avancerad njursvikt [8], vilket försvårar behandlingen och bidrar till risk för underbehandling av denna patientgrupp. Att så tycks vara fallet har visats av observationsstudier av akut koronarsjukdom, där patienter med njurfunktionsnedsättning, trots ökad komplikationsrisk, mer sällan behandlas med invasiva åtgärder och får mindre sekundärpreventiv behandling än patienter med normal njurfunktion [9].