Propofol är ett kortverkande anestesiläkemedel för intravenöst bruk, som ger snabbt insomnande och uppvaknande, med betydligt mindre risk för illamående än de flesta andra anestesimedel. Propofol har en bieffekt som måste beaktas, nämligen lokal smärta från kärlet där injektionen sker. Många faktorer har visat sig påverka incidensen av propofolutlöst smärta. Störst betydelse har storleken på ven och val av fettemulsion som propofol är löst i. Idag finns två olika fettemulsioner, en med enbart långa triglyceridkedjor (LCT), och en med både långa och medellånga triglyceridkedjor (MCT/LCT). Den senare orsakar mindre smärta, såväl avseende incidens som intensitet.
En rad förebyggande åtgärder har föreslagits i litteraturen. Följande metoder har hög evidensgrad:
Följande metod har använts i ett begränsat antal studier med gott resultat, och kan användas i klinisk praxis, men har lägre evidensgrad:
Expertgruppens rekommendationer för profylax av propofolutlöst smärta:
1. Injektion i armvecksven (eller, vid tillgång av CVK, central ven)
Om injektion sker i mer distalt belägen ven rekommenderas i första hand:
2. Tillsats av 10–20 mg lidokain till 20 ml propofol omedelbart före nedsövning
3. Till barn under 7 år rekommenderas induktion med Propofol Lipuro 5 mg/ml
En metod med lägre grad av evidens, men som även kan användas i klinisk praxis är:
Propofol registrerades som anestesiläkemedel i Sverige 1987 och blev snabbt etablerat tack vare positiva egenskaper som snabbt insomnade och uppvaknande i kombination med ringa postoperativt illamående.
En betydande nackdel är emellertid lokal smärta, som uppträder hos upp till 90 procent av patienterna vid intravenös injektion med propofol. Incidensen är bland annat beroende av preparatval, injektionsställe och ålder. Smärtan kan variera i intensitet, från ett lätt obehag vid injektionsstället till en intensiv brännande smärta som kan omfatta hela armen och ibland även halsen och käkarna [1]. Eftersom propofolinjektionen framkallar smärta i så hög utsträckning har amerikanska anestesiologer rankat problemet som det idag sjunde viktigaste inom klinisk anestesiverksamhet [2].
Orsakerna till propofolutlöst smärta är inte fullständigt kartlagda. Klart är att mängden fritt propofol i vattenfasen har en avgörande betydelse [3,4]. Ju högre koncentration av fritt propofol, desto mer smärta.
Det finns två typer av smärta – en omedelbar som beror på en direkt irritation av kärlväggen medierad via venösa nociceptorer [5] och en som inträder först efter 10–20 sekunder. Den senare medieras sannolikt av via kallikrein-kinin-systemet genom en indirekt effekt på endotelet med frisättning av bradykinin. Det leder till ökad permeabilitet i kärlväggen med ökad kontakt mellan fritt propofol och fria nervändar, vilket gör att smärtan ökar [6].
Propofol i kommersiellt tillgängliga beredningar är löst i en fettemulsion. Tidigare fanns denna enbart med långa triglyceridkedjor (LCT). På senare år har en emulsion med lika delar medellånga och långa triglyceridkedjor (MCT/LCT) tillkommit. Ett antal studier visar att propofolinducerad lokal smärta blir mindre, såväl till incidens som till intensitet, då propofol i en MCT/LCT-lösning används jämfört med LCT [7-11]. Andra studier [3,4] har visat att MCT/LCT-emulsionen innehåller mindre fritt propofol i den vattenlösliga fasen, vilket kan förklara att den lokala propofolutlösta smärtan reduceras.
Propofol finns i tre olika styrkor 5 och 10 mg/ml avsedda för anestesi, samt 20 mg/ml, främst avsedd för intensivvårdssedering. Ett antal studier med spädning av propofol 10 mg/ml med olika vehiklar, till exempel glukos 5 procent, har publicerats. Spädning med glukoslösning 50 mg/ml sänker koncentrationen av fritt propofol [4] och därmed den lokala smärtan vid injektion av propofol [12]. Klement och Arndt [13] kunde dock visa att spädning av LCT-lösning med Intralip till 5 mg/ml gav lägre smärtintensitet jämfört med spädning med glukos. Sedan 2015 finns motsvarande beredning kommersiellt tillgänglig som LCT/MCT-lösning (Propofol Lipuro 5 mg/ml). Denna medför en minskning av fritt propofol från 15 till 7,5 μg/ml, och har visats vara förenad med minskad incidens såväl som intensitet av injektionssmärta hos barn (2–6 år) [14] och vuxna [15]. Denna beredning är enbart godkänd för induktion, ej för underhåll av anestesin (risk för hypertriglyceridemi).
Ju grövre den kanylerade venen är, desto mindre andel av det injicerade kommer i kontakt med kärlväggen. Generellt innebär det att en proximal infartsplacering, till exempel i armvecket, medför mindre risk för smärta än distal placering, till exempel på handryggen [16].
Hög incidens av propofolutlöst smärta ses hos barn. Sannolikt är denna högre än hos vuxna, men jämförande studier mellan vuxna och barn saknas. En studie, som undersökte könsbundna skillnader bland vuxna, kunde påvisa en högre incidens smärta hos kvinnor jämfört med män oavsett placering av infart [17]. Dock avtog smärtan med stigande ålder hos kvinnorna, men inte hos männen [17].
Tidigare har angivits att en långsam injektion av propofol skulle framkalla mer smärta [18]. Det hänger sannolikt ihop med att det vid långsam injektion tar längre tid för patienten att förlora medvetandet än det gör vid snabb injektion. Numera finns det dock belägg för att det inte har någon betydelse för smärtan med vilken hastighet injektionen sker [19]. Det tycks inte heller spela någon avgörande roll för smärtupplevelsen om propofol injiceras ensamt eller tillsammans med en snabb tillförd infusionslösning [20].
För att minska risken för propofolutlöst injektionssmärta har en rad åtgärder föreslagits. Nedan redovisas bara i sammanhanget väl beprövade och kliniskt tillämpliga metoder.
Injektion i armvecksven medför en riskreduktion på 86 procent jämfört med handryggsven enligt en nyligen publicerad metaanalys [21]. Det enklaste sättet att minska risken för smärta är därför att välja en så grov ven som möjligt till infartskanylen (se ovan). Den enda helt säkra infarten är central venkateter (CVK) [22], och finns sådan (till exempel port-à-cath) tillgänglig ska den givetvis användas. Detta gäller främst barn som ska genomgå ett stort antal upprepade behandlingar (till exempel strålbehandling) under en relativt begränsad tidsperiod.
Att samtidigt ge lidokain intravenöst är den hittills mest beprövade farmakologiska metoden för att reducera lokal propofolsmärta. Enligt en metaanalys [21] uppnås bäst effekt genom att tillföra 20–100 mg lidokain i stasad ven (50–70 mmHg under 30–120 s) omedelbart före propofolinjektion i samma ven. Det är dock en relativt komplicerad och tidskrävande metod.
Nästan lika god effekt uppnås genom att blanda 20 ml propofol (10 mg/ml) med 1–2 ml lidokain (10 mg/ml) direkt i injektionssprutan [21], vilket motsvarar 0,5–1 mg lidokain per 10 mg propofol eller 0,1–0,2 mg lidokain per kg kroppsvikt vid induktionsdosen 2 mg/kg. När propofol väl blandas med lidokain blir lösningen instabil och måste användas inom 30 minuter. Möjligen är lidokaineffekten könsrelaterad, eftersom större förebyggande effekt av rapporterats hos män än hos kvinnor [23].
Tillsats av lidokain reducerar smärtan av LCT-propofol till ungefär samma nivå som för MCT/LCT-propofol utan lidokaintillsats hos barn [24]. Ännu bättre effekt uppnås emellertid vid blandning av lidokain med MCT/LCT-propofol. Genom att blanda 20 mg lidokain i MCT/LCT-propofol erhöll Röhm och medarbetare [25] en minskning av incidensen smärta med 70 procent. Motsvarande minskning för LCT- propofol var 50 procent. Lidokain har även rapporterats minska risken för excitatoriska sidoeffekter såsom ryckningar, spasticitet och andra former av ofrivilliga kroppsrörelser efter propofoltillförsel [26]. Tillsats av andra läkemedel/vehiklar medför alltid kontaminationsrisk av propofollösningen, men lidokainets antibakteriella effekt ger ett visst skydd mot bakterieväxt [27].
En studie av Pang och medarbetare visar att kortverkande opioider som fentanyl och alfentanil reducerar propofolutlöst smärta, dock inte lika effektivt som lidokain [28]. I motsats till lidokain var alfentanil mer effektivt hos kvinnor än män [29]. Samma sak gäller för petidin [23], (som för övrigt även visat sig vara mer effektivt mot postoperativ shivering hos kvinnor än män [30]).
En placebokontrollerad jämförande studie av remifentanil och lidokain visade reduktion med 30 procent av incidensen propofolutlöst smärta med vartdera läkemedlet [31]. Även smärtintensiteten var kraftigt reducerad utan statistiskt säkerställd skillnad mellan läkemedlen.
Effekten av NSAID (non-steroid anti-inflammatory drugs) på propofolutlöst smärta är kontroversiell, eftersom tillförsel av dessa läkemedel i sig kan orsaka lokal smärta. Studier har visat att ketorolak minskar smärtan [32,33], men den bakomliggande orsaken är inte klarlagd. Oselektiva NSAID är potenta hämmare av cyklo-oxygenas 1 och 2 (COX-1 och COX-2) och därmed av syntesen av inflammatoriska mediatorer, bland annat prostaglandiner, prostacyclin och tromboxan. Huruvida även selektiva NSAID, så kallade COX-2 hämmare, minskar propofolutlöst smärta är inte klarlagt.
Flera antiemetika har rapporterats minska propofolutlöst injektionssmärta. Mest studerat är metoklopramid i doseringen 5–10 mg, med eller utan venocklusion, vilket i en metaanalys [21] visats sig ha lika god effekt som lidokain. Genom att samtidigt tillföra metoklopramid och lidokain under venstas uppnås en större effekt än med vartdera läkemedlet för sig [34].
En liknande effekt ses med ondansetron, där lokal förbehandling med 4 mg under venstas minskade incidensen av injektionssmärta med över 50 procent och av svår smärta med drygt 75 procent [35]. Även förbehandling med 8 mg dexametason (utan ocklusion) har rapporterats minska propofolutlöst smärta [36].
Ytterligare ett antal metoder har föreslagits kunna förebygga propofolutlöst smärta, bland annat lokal förbehandling med ketamin [37], efedrin [38], betablockare [39], nitroglycerinsalva [40] eller neostigmin [41], liksom samtidig tillförsel av lustgas [42]. Det bör noteras att för propofolpreparat gäller speciella restriktioner avseende tillsatser av andra läkemedel, se Fass!
Att ge en fördos propofol (5 mg på 30 sekunder, 120 sekunder innan induktionsdosen ges), ”priming”, har visat sig kunna reducera den lokala injektionssmärtan ytterligare [43].
Två studier har visat att smärtan kan reduceras genom att tillföra kyld (4 °C) propofolemulsion [44,45], men senare studier har inte kunnat konfirmera detta fynd, utan rapporterar oförändrad [46-49] eller till och med ökad smärta [26] av kyld lösning. Teoretiskt medför värmning, i motsats till kylning, minskad koncentration av fritt propofol i vattenfasen [4], och en viss effekt på smärta av värmd lösning (37 °C) har även visats i en klinisk studie [50]. En metaanalys [21] har dock inte kunnat bekräfta att vare sig kylning eller värmning skulle påverka smärtan. Ett problem är att kylskåpstempererad propofolberedning snabbt blir uppvärmd, med 3–5 °C direkt efter uttag, och därefter med 0,5 °C/min i rumstemperatur, och uppvärmd lösning avkyls med 1 °C/min [48].
Det finns idag en mängd publikationer som berör propofolutlöst smärta. Flera kliniska åtgärder har beskrivits för att förebygga smärtan varav några är evidensbaserade, medan andra saknar klinisk evidens, men har visat god effekt i ett fåtal studier.
1. Den metod som har den högsta graden av evidens, och som bör användas i första hand är:
2. Om injektion sker i mer distalt belägen ven rekommenderas i första hand:
En metod med lägre grad av evidens, men som även kan användas i klinisk praxis är:
Om patienten visar tecken till svår lokal smärta under induktionen kontrolleras att läget av infarten är korrekt, varpå injektionen fullföljs så att patienten sövs snabbast möjligt. Att avbryta injektionen (till exempel för att övergå till annan induktionsmetod) förlänger patientens obehag i onödan, eftersom smärtan i allmänhet inte viker förrän tidigast efter flera minuter.
Region Stockholms läkemedelskommittés expertgrupp för perioperativ vård och intensivvård
Källa
Senast ändrad
Senast uppdaterat
2016-04-04
(ursprungligen publicerat 2007-07-16)