Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

Vid långvariga sömnstörningar ska bakomliggande orsak utredas innan ställningstagandet till vilken behandling som ska erbjudas görs

Läkemedel mot sömnsvårigheter är godkända endast för korttidsbruk. Trots det har cirka 60 procent av alla som fått sömnmedel på recept hämtat ut för mer än tre månaders behandling. Bland befolkningen över 85 år har 40 procent någon gång under 2017 köpt ut recept på sömnmedel som i genomsnitt räcker för 2/3 av året.

Sömnmedelsanvändningen ökar med stigande ålder, men den genomsnittliga mängden sömnmedel per vuxen patient och år varierar mycket lite med åldern. Fler kvinnor än män får sömnmedel, men männen får något större mängd sömnmedel per patient.

Långvariga sömnsvårigheter kan ha underliggande orsaker

En korttidsbehandling mot sömnsvårigheter kan vara rimlig i många situationer, till exempel vid akut somatisk sjukdom, smärtor, kriser, eller när man tillfälligt sover i en störande miljö som sjukhus. Om sömnsvårigheterna kvarstår efter en kort tids medicinering med sömnmedel är det viktigt av flera skäl att inte slentrianmässigt fortsätta behandlingen. Behandlingseffekten kan avta, och risk för beroende finns. Såväl milda som allvarliga biverkningar finns. Bland de äldre är fallrisk och konfusion viktiga. Det finns data som visar att användning av sömnmedel ökar mortaliteten även om man korrigerar för annan sjuklighet.

En patient med långvariga sömnsvårigheter bör bedömas med avseende på psykisk sjukdom, eftersom sömnstörning finns vid många psykiska sjukdomar. Vid depression, som är utomordentligt vanligt, är sömnstörning är ett kardinalsymptom. Om man bara behandlar sömnstörningen kan man missa att behandla en behandlingsbar sjukdom.

Ett stort antal somatiska sjukdomar kan störa sömnen. Om så är fallet bör man bedöma och optimera behandlingen av den aktuella sjukdomen. När det finns specifika sjukdomar, som sömnapné, bör patienter remitteras för specifik behandling.

En läkemedelsgenomgång med avseende på läkemedels påverkan på sömnen bör göras. Det är särskilt viktigt att inte slentrianmässigt förlänga sömnmedelsförskrivningar. Läkemedel kan väljas utifrån biverkningsprofil. Ett preparat med sederande effekt till kvällen kan med fördel väljas för den som har sömnsvårigheter.

Överväg icke-farmakologiska metoder

För patienter med långvarig sömnstörning måste även icke-farmakologiska metoder övervägas. Man bör göra en genomgång av vanor kring alkohol, kaffe, nikotin och måltider, samt diskutera sovrumsmiljö och störande omgivningsfaktorer. Även äldre patienter bör tillfrågas om motionsvanor och om de har möjlighet att vara utomhus. Dålig belysning och ständig inomhusvistelse kan också vara betydelsefull, då ljus spelar stor roll för upprätthållande av dygnsrytm. Att stirra in i en ljuskälla, såsom en dator på kvällarna kan förskjuta dygnsrytmen.

Det är viktigt att fråga om patientens förväntningar på sömnens längd, och om patienten lider av dagtrötthet. Förutom rådgivning av behandlande läkare kan sömnskola övervägas. En del patienter sover bättre med hjälp av bolltäcke eller kedjetäcke.

Vid progress av demenssjukdom blir sömnen ofta uppstyckad och patienten får svårt att upprätthålla dygnsrytmen. I dessa fall är det särskilt viktigt att patienten har lämpliga aktiviteter på dagtid, till exempel dagvård. Demenssjuka som vänder på dygnet behöver ofta komma till särskilt boende, då läkemedel inte kan ersätta nattlig omsorg och tillsyn.

Orsakerna till sömnstörningar är mångfasetterade, och i avsaknad av evidens för annat än korttidsbehandling med sömnmedel måste den enskilda läkaren utifrån sin helhetsbedömning avgöra vad som är lämpligast i varje enskilt fall.

Karin Sparring Björkstén och Marie Persson för Stockholms läns läkemedelskommittés expertråd för psykiatriska sjukdomar

Källa

  1. Läkemedelsverket. Behandling av sömnsvårigheter. Behandlingsrekommendation 2000
  2. Statens beredning för medicinsk utredning (SBU). Behandling av sömnbesvär hos vuxna. Rapport 2010

Uppdaterad: 2018-11-19