Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

Bettsår

Katt- och hundbett

Definition

Bett som orsakar något av följande symtom kan vara infekterade:

  • svår lokal smärta som kvarstår mer än tre timmar efter bett
  • rodnad och/eller ödem/infiltration mer än två cm från bettstället
  • purulent sekretion
  • feber över 38 °C.

Etiologi

I kattens munhåla dominerar gramnegativa stavar. 90 procent utgörs av Pasteurella multocida. Även Capnocytophaga canimorsus kan förekomma. Vid kattbett förekommer Staphylococcus aureus ibland i odlingar. Dessa kommer vanligen från den bitnes hud och är av tveksam klinisk betydelse.

I hundens munhåla dominerar också gramnegativa stavar. 60–70 procent utgörs av P multocida och canis. 30 procent utgörs av Streptococcus anginosus. I 30 procent av fallen förekommer växt av S aureus från den bitnes hud, detta har tveksam patogenetisk betydelse. Vid hundbett ses även Neisseria weaveri, en gramnegativ stav. Staphylococcus intermedius är vanlig i hundens munhåla men orsakar sällan bettinfektion. Olika anaeroba bakterier påträffas vid odling av infekterade bett men klinisk betydelse av dessa är osäker.

Symtom

Kattbett leder till infektion i cirka 50 procent, hundbett i cirka 15 procent. Infektionen debuterar med svår smärta 3–12 timmar efter bettet. Rodnad, svullnad och eventuell purulent sekretion inom något dygn. Feber kan uppträda men är sällsynt och då låggradig. Allmänpåverkan ses sällan. Abscessbildning, artriter, osteomyeliter är vanliga efter kattbett då bakterierna har inokulerats på djupet på grund av kattens vassa tänder. Trots adekvat antibiotikabehandling kan läkningsförloppet vara långdraget.

Diagnostik

Klinisk diagnos. Bekräftelse med odling rekommenderas.
Observera – ange djurbett på remissen.

Behandling

Revision av såret, incision av eventuell abscess och ledpunktion vid artrit är väsentligt. Vid djupare handinfektion remiss till handkirurg eller ortoped för akut bedömning och spolning.

Val av antibiotika vid infekterade kattbett

Vuxna

  • Fenoximetylpenicillin 1 g x 3 i 10 dygn, 2 g x 3 om vikt >90 kg, vid djupare infektion kan dosen ökas initialt. I de få fall där infektionen uppträder mer än två dagar efter bettet kan amoxicillin-klavulansyra övervägas för att täcka både Pasteurella och stafylokocker.

Barn

  • Fenoximetylpenicillin 25 mg/kg x 3 i 10 dygn, max 1 g x 3. I de få fall där infektionen uppträder mer än två dagar efter bettet kan amoxicillin-klavulansyra övervägas för att täcka både Pasteurella och stafylokocker.

Vid pc-allergi typ 1 ges oavsett tidig eller sen debut trimetoprim/sulfametoxazol 160 mg/800 mg x 2 i 10 dagar.

Val av antibiotika vid infekterade hundbett

Vuxna

  • Amoxicillin-klavulansyra 500 mg/125 mg x 3 i 10 dygn.
  • Vid penicillinallergi typ I trimetoprim-sulfametoxazol 160 mg/800 mg x 2 i 10 dygn.

Barn

  • Amoxicillin-klavulansyra 20 mg/5 mg per kg x 3 i 10 dygn.
  • Vid penicillinallergi typ I trimetoprim-sulftametoxazol 8 mg/ml-40 mg/ml, 0,40 ml lösning/kg kroppsvikt x 2 i 10 dygn.

Observera – varken klindamycin, erytromycin, perorala cefalosporiner eller flukloxacillin (isoxazolylpenicilliner) är verksamma mot Pasteurella multocida.

Risken för tetanus är näst intill obefintlig men tillfället bör tas i akt för optimering av skyddet. Stelkramp med difteritillsats (diTebooster) ges endast om patienten inte har fullgott skydd. Om patienten tidigare har fått tre doser kan en boosterdos ges när minst tio år gått sedan tredje dosen. Om patienten fått fyra doser ska 20 år ha gått innan ny booster ges.

Uppföljning

Återbesök inom ett par dagar för bedömning. Fortsatt kontroll på vårdcentral, infektions- eller ortopedmottagning tills flegmone, abscess eller skelettinfektion har läkt. Vid osteit eller artrit förlängd antibiotikabehandling.

Människobett

Etiologi

Efter människobett ses infektion med Streptococcus anginosus (44–84 procent) och Eikenella corrodens (8–30 procent) från munhålan samt Staphylococcus aureus (8–30 procent) från den bitnes hud som infektionsorsak.

Anaeroba bakterier som Prevotella och Fusobacterium ses framför allt vid infektion av hund- och människobett men har oklar patogenetisk betydelse.

Symtom

Den vanligaste orsaken till läkarbesök är en lokal, varig infektion. Större infektioner kan förekomma men är ovanliga.

Utredning

Sårodling, om möjligt både aerob och anaerob. Hepatit B, C och HIV-serologi kan också övervägas.

Diagnos

Diagnosen är klinisk. Anamnesen är viktig. Fotografera såret och be patienten legitimera sig för eventuellt framtida rättsintyg.

Behandling

Incision av abscess samt sårrevision är viktigt. Lämna såret öppet efter spolning. Ett bettsår bör sällan sutureras. Täck med fluffiga koksaltkompresser.

Tandsår i knogar är en lednära infektion. Dessa samt bett i ansiktet behandlas frikostigt med antibiotika men vid avsaknad av infektionstecken kan behandlingen/profylaxen avslutas efter tre dygn.

Vid allmänpåverkan eller risk för bestående vävnadsskador i senor eller leder bör patienten remitteras till ortopedkirurg eller infektionsklinik.

Val av antibiotika vid infektion

Vuxna

  • Amoxicillin-klavulansyra 500 mg/125 mg x 3 i 10 dygn.

Barn

  • Amoxicillin-klavulansyra 20 mg/5 mg per kg x 3 i 10 dygn.

Risken för tetanus är näst intill obefintlig men tillfället tas i akt för optimering av skyddet. Stelkrampsvaccin (diTeebooster) ges endast om patienten inte har fullgott skydd. Om patienten tidigare har fått tre doser kan en boosterdos ges när minst tio år gått sedan tredje dosen. Om patienten fått fyra doser ska 20 år ha gått innan ny booster ges.

Uppföljning

  • Återbesök till primärvårds-, infektions- eller ortopedmottagning efter två dygn.

Jesper Ericsson

Senast ändrad 2018-07-05