Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

Akut maxillarsinuit

Definition

Purulent infektion i maxillarsinus.

Etiologi

Vanlig förkylning ger en akut rinosinuit, en näs- och bihåleinflammation. Virus utgör därmed den vanligaste etiologin. Tillståndet kan kompliceras av en bakterieinfektion. Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae är de vanligaste bakterierna vid akut bakteriell rinosinuit. Den vanligaste lokalisationen är käkhålan, maxillarsinus. Det tar i regel runt tio dagar innan virusinfektionen övergått till en bakteriell infektion.

Symtom

Övre luftvägssymtom mer än tio dygn med purulent, oftast ensidig snuva, svår ensidig värk i maxillarområdet, dubbelinsjuknande och ibland feber.

Diagnostik

Bakteriell rinosinuit är sannolik om minst tre av följande fyra är uppfyllda:

  • varig snuva
  • ensidiga symtom
  • uttalad smärta
  • dubbelinsjuknande.

Purulent utbyte vid käkhålepunktion eller vargata i mellersta näsgången vid meatus medius är säkra tecken på diagnosen. Näsan undersöks med fördel efter avsvällning. Laboratorieprover har ett begränsat värde. CRP är oftast inte påverkat, men högt CRP kan tala för allvarlig infektion. Mätning av vita blodkroppar, poly/mono, har inget värde i diagnostiken vid akut sinuit. Perkussionsömhet över käkhålor saknar diagnostiskt värde.

Det finns ingen anledning att ta odling i det enskilda fallet. Finns indikation för odling ska den tas från sinusaspirat. Nasofarynxodling tillför inget till diagnostiken. Lågdos datortomografi kan utesluta maxillarsinuit respektive påvisa bihålesjukdom.

Små barn har inte fullt utvecklade maxillarsinus, och akut maxillarsinuit hos barn behöver därför ytterst sällan antibiotikabehandlas.

Behandling

Vid förkylning med bihålebesvär där bakteriell rinosinuit inte bedöms sannolik: avsvällande näsdroppar eller spray i symtomlindrande syfte. Nasal kortikosteroid kan försökas för symtomlindring.

Bakteriell rinosinuit
Vuxna och barn med bakteriell rinosinuit behandlas i första hand med fenoximetylpenicillin 25 mg/kg x 3 i 7 dygn, max 1,6 g x 3.

Vid penicillinallergi typ I och ålder över 8 år ges doxycyklin 200 mg x 1 i 3 dygn därefter 100 mg x 1 i 4 dygn.

Vid tveksam diagnos hos opåverkad patient rekommenderas två-tre dagars exspektans. Eventuellt kan patienten få ett recept att hämta ut efter ett par dagar vid utebliven förbättring.

Terapisvikt

Vid terapisvikt på antibiotikabehandling av sinuit bör patienten remitteras till öronläkare för ställningstagande till punktion eller dränagebehandling. Byte av antibiotika kan därefter ske med ledning av odlingssvar.

Uppföljning

Inte nödvändigt vid lindrig infektion. Vid långvarig eller uttalad infektion följs patienten upp efter två–tre dagar för eventuell ny punktion. Vid recidiv eller terapisvikt rekommenderas radiologisk undersökning och/eller punktion.

Strama Stockholm genom Anna-Lena Fastén

Källa

  1. Läkemedelsverket. Behandling av rinosinuit. Behandlingsrekommendation 2005   

Uppdaterad: 2018-09-19