Landstingens samverkansmodell för läkemedel

”Jag har fått vara nära patienter under stor del av deras liv”

Hematologen, internmedicinaren och chefläkaren Mikael Köhler är sedan några månader ny representant för Uppsala-Örebro sjukvårdsregion i NT-rådet. Hallå där Mikael Köhler, hur kommer det sig att du intresserar dig för frågorna i NT-rådet?

Mikael Köhler Foto Magnus Laupa

Mikael Köhler. Foto Magnus Laupa

– Jag var verksamhetschef för medicinkliniken, Falu lasarett, under en period då läkemedelskostnaderna drog iväg. Det dök upp nya behandlingar gång på gång och de började användas på ett sätt som var utom verksamhetschefens kontroll. Sedan var vi tvungna att hitta lösningar för att finansiera dessa läkemedel i efterhand. Det var ett bristande införande och vi gjorde också olika på olika kliniker runt om i regionen. Så jag ser att det behövs ett jämlikt och ordnat införande av nya effektiva metoder och där är NT-rådet viktigt.

Du är chefsläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala sedan 1 juni. Behöver du fler utmaningar?

– Ja, jag är inte klar än. Som chef kan man inte sluta att slänga sig in i nya problem. Jag tycker att jag har bred förankring i regionen eftersom jag har arbetat i Falun, Mora, Ludvika och Uppsala och det vill jag använda för att bidra till NT-rådets arbete.

Uppdraget inom NT-rådet är också väldigt roligt eftersom jag i och med det har hittat tillbaka till hematologin. Som hematolog kommer man i kontakt med stora delar av en patients liv och hela det kroniska sjukdomspanoramat. Man kommer nära hela patientens familj också. Här tror jag att jag kan bidra med att ytterligare lyfta in patient- och anhörigperspektivet i NT-rådets arbete med rekommendationer.

Hur ska läkemedel prioriteras i förhållande till andra sjukvårdsinsatser?

– Om man träffar rätt med ett nytt läkemedel kan det öppnas väldigt många möjligheter för en patient och även för vården. Ta till exempel tyrosinkinashämmarna vid kronisk myeloisk leukemi. De har gett oss en chans till behandling i tidig fas av sjukdomen som innebär att de här patienterna kan leva med sjukdomen under lång tid och inte utvecklar den akuta sjukdomen där de flesta dör inom kort. Det här är läkemedel som träffar rätt och med dem kan vi göra mycket stor nytta. Men för vissa andra läkemedel finns det väldigt svaga bevis för att de överhuvudtaget fungerar. De behöver vi prioritera ner för att få resurserna att räcka till de behandlingar som ger stort värde.

Har du varit med om att säga nej till något nytt som efterfrågats av patienterna?

– Ja, när jag arbetade i Falun ville man att patienter med diabetes typ 2 skulle få använda blodglukosstickor för kontroll av sitt blodsocker dagligen. Personer som har diabetes typ 1 har alla skäl i världen att mäta blodsockret regelbundet, men för patienter med diabetes typ 2 har inte daglig kontroll någon effekt på sjukdomens utveckling. Vi sa nej och ärendet hamnade i länsrätten och sedan kammarrätten. Där fick vi rätt. Det här är viktigt för det innebär att vi kan vi använda de pengarna till något som vi vet har god effekt. Det blir en mer rättvis fördelning av våra gemensamma resurser.

Karin Nordin

Senast ändrad 2019-01-03