Prata om kissnödighet istället för trängningar

Överaktiv blåsa är handikappande. ­Caroline Elmér, med dr, specialist-
läkare gynekologi och urologi och ordförande i expertrådet för urologi, beskriver det som en ren katastrof för de som drabbas.

– Många vågar inte lämna hemmet av rädsla för att det plötsligt ska börja rinna längs benen, samtidigt som de är oroliga för att de ska börja lukta. Många söker inte hjälp. Förutom ett stort lidande för patienten är det också en stor kostnad för samhället.

Vid överaktiv blåsa har patienten trängningar med eller utan trängningsinkontinens, oftast med täta miktionstillfällen och nokturi, utan förklaring. Det kan vara svårt att skilja överaktiv blåsa från ansträngningsinkontinens och det är inte heller ovanligt att patienten har en kombination av båda. Ansträngningsinkontinens innebär ofrivilligt urinläckage i samband med ansträngning, nysning eller hosta.

En frisk blåsa skickar signaler om att den behöver tömmas när den är halvfylld, men inte förrän den är fylld till cirka 75 procent kommer behovet av att uppsöka en toalett. Däremot har personer som lider av överaktiv blåsa en mycket kort varningstid mellan den första signalen till läckage.

En noggrann utredning av patienten ska göras. Ta anamnes, med fokus på blås- och tarmfunktion.

– Det är viktigt att använda ett språk som ­patienten förstår. Många förstår inte vad trängningar betyder så säg kissnödighet så blir det tydligt vad vi menar, sa Caroline Elmér.

Genom att låta patienterna fylla i en urin­mätnings-/dryckeslista går det att få reda på hur mycket patienten kissar, dricker och äter
under ett dygn. Det ska sedan jämföras med vad som är normalt och diskuteras med patienten. Även föda kan innehålla mycket vätska.

– Informera patienten om att det är mängden som hon eller han dricker och äter som kissas ut. Många tror inte på det och ser inte sambandet, sa Caroline Elmér.

En urinvägsinfektion som inte upptäckts kan ge trängningar och trängningsinkontinens eftersom blåsan då är irriterad och vill dra ihop sig. En urinsticka eller urinodling kan ibland ge svar på detta.
Många patienter har också en komorbiditet som behöver behandlas, till exempel diabetes.

Icke-farmakologisk behandling är basen

Efter att organisk patologi har uteslutits är behandlingen vid överaktiv blåsa först och främst förändringar i levnadsvanor, blåsträning, bäckenbottenträning och olika hjälpmedel, till exempel inkontinensskydd.

En person med stor bukfetma kan ha ett stort tryck på urinblåsan och bli hjälpt av att gå ned i vikt. Träning av bäckenbottenmusklerna kan förbättra symtomen och genom att träna på att hålla sig längre stunder kan den funktionella blås­volymen ökas.

Alla perorala läkemedel vid överaktiv blåsa har en blygsam effekt. På Kloka listan rekommenderas tolterodin. Om läkemedel prövas ska effekt och eventulla biverkningar utvärderas efter cirka en månad. Läkemedel utan effekt ska sättas ut.

Susanne Elfving