Gå till innehåll

Kommersiellt obunden läkemedelsinformation riktad till läkare och sjukvårdspersonal

Var snabb med behandling vid gikt

Publicerat 2018-05-21

Patienter med gikt och en eller flera riskfaktorer bör få förebyggande behandling tidigt i förloppet. Målet är att undvika kronisk gikt och ledskador.

Gikt. Foto iStock.

Foto iStock.

Antalet patienter med gikt ökar i Sverige och många saknar förebyggande behandling. Prevalensen ökar med stigande ålder och det är fler män än kvinnor som drabbas. Många med gikt har även en samsjuklighet, till exempel med diabetes eller hjärtkärlsjukdom. Om patienten har någon riskfaktor, till exempel högt s-urat (>480 mikromol/l), låg ­ålder, förekomst av tofi eller komorbiditet (njursvikt, hjärtkärlsjukdomar) kan det ibland vara befogat att börja med uratsänkande behandling redan vid första giktanfallet. För patienter som enbart har lätt förhöjda uratvärden kan det vara tillräckligt med icke-farmakologisk behandling.

Allopurinol är förstahandsval vid uratsänkande behandling och det kan sättas in under en pågående giktattack om antiinflammatorisk behandling i form av COX-hämmare, kolkicin eller prednisolon ges samtidigt. Den antiinflammatoriska behandlingen ska fortsätta tills den akuta giktattacken klingat av efter några dagar/veckor. Vid en ny giktattack ska inte behandlingen med allopurinol avbrytas men antiinflammatorisk behandling ska sättas in under attacken. Det är vanligt att risken för en ny attack ökar under de första 3–6 månaderna när uratsänkande behandling sätts in, men genom att börja med låg dos, 100 mg, som sedan ökas med 100 mg i taget minskar risken för akuta attacker.

Målet med behandlingen är att minska serumuratnivån till mindre än 360 mikromol/l för att minska anhopningen av befintliga kristaller och motverka att nya fälls ut. Om det finns tofi eller uratsten kan målet sänkas ytterligare, till mindre än 300 mikromol/l. Om allopurinol inte fungerar finns andrahandsvalen probenecid eller febuxostat.

Kom ihåg sätta giktdiagnos

Under perioden 2015–2017 var det 24 032 personer i Stockholms läns landsting som någon gång hämtade ut ett recept på allopurinol, men enbart 13 274 av dessa hade fått giktdiagnosen M10 under perioden 2011–2017. Det vill säga endast 55 procent.

Patienter som inte får behandling eller som har dålig följsamhet till medicineringen har risk att utveckla kronisk gikt, vilket innebär kontinuerlig ledinflammation, tofibildning och att flera leder drabbas samtidigt. Det är därför viktigt att patienten förstår betydelsen av god följsamhet till den uratsänkande behandlingen och även förstår vikten av att kombinera den med hälsosamma levnadsvanor.

Olämpliga läkemedel vid gikt

Eftersom det finns läkemedel som kan höja uratnivån, till exempel tiaziddiuretika, furosemid, ­litium, ciklosporin, takrolimus och acetylsalicylsyra i lågdos, bör man alltid gå igenom läkemedelslistan vid gikt. Vid högt blodtryck är det till exempel bättre att välja losartan eller kalciumflödeshämmare, då dessa kan sänka uratvärdet, istället för diuretika eller betablockerare som kan höja det. Ett annat exempel är att det kan vara bättre att välja atorvastatin som har uratsänkande effekt, än simvastatin som inte har det, när en lipidsänkande behandling ska väljas.

I valet mellan COX-hämmare, kolkicin eller kortison (lokalt eller peroralt) i det akuta ­skedet ska hänsyn tas till samsjuklighet och annan behandling. COX-hämmare kan till exempel vara olämpligt för dem med hjärtkärlsjukdom och nedsatt njurfunktion eller vid samtidig antikoagulantiabehandling.

Här är några råd. Vid samtidig:

» hjärtkärlsjukdom rekommenderas framför allt kolkicin eller prednisolon (vid avancerad hjärtsjukdom bör även prednisolon ges med försiktighet).
» diabetes rekommenderas främst kolkicin.
» nedsatt njur- eller leverfunktion kan kolkicin användas men om det behövs fler doser efter de första 12 timmarna ska dosen minskas. Dosen och intervallen ska anpassas efter njurfunktionen.
» njursvikt, eGFR <30 ml/min/1,73 m2, rekommenderas prednisolon.
» kognitiva besvär bör kolkicin undvikas eftersom det kan bli toxiskt vid felaktigt intag.

Lokalbehandling med kortison kan vara en fördel vid monoartrit för att undvika systembiverkningar.

Rekommenderad dos och behandlingstid

 

COX-hämmare (naproxen): 500 mg x 2 i 3–5 dagar.
Kolkicin: 1 mg inom 12 timmar från debut, sedan 0,5 mg en timme därefter. Efter ytterligare 12 timmar 0,5 mg var 8:e vaken timme till bättring eller till total dos 6 mg per attack.
Kortison (prednisolon): peroralt 30 mg/dag i 3–5 dagar.
Kortison (metylprednisolon): intraartikulärt.

Susanne Elfving, apotekare Stockholms läns läkemedelskommittés expertråd för analgetika och reumatologiska sjukdomar

Observera: nyhetstexterna är aktuella när de publiceras och uppdateras normalt inte.

Senast ändrad