Nyckeln finns i metoden

En första sak att tänka på är vilken fråga som besvarades i studien. Är den frågan ny och tidigare obesvarad, eller en sedan länge bekräftad vetenskaplig tes? Å ena sidan är en studie sist i en lång rad av studier som visar samma sak kanske inte så intressant och innovativ, men fynden bör vara tämligen pålitliga. Å andra sidan är ett fynd som gjorts endast av en forskargrupp förvisso intressant, men innan man vet om någon kommer att kunna upprepa och bekräfta resultatet kan det vara osäkert.

Vid bedömning av kliniska prövningar kan man också fundera över om frågeställningen är relevant ur ett sjukvårdsperspektiv? Har de metoder alternativt läkemedelsalternativ som jämförs relevans i den kliniska vardagen? Eller utgör jämförelsealternativet exempelvis ett läkemedel som redan förkastats ur våra vårdprogram och som vi idag inte skulle se som ett alternativ?

Det är också bra att fundera över om frågeställningen är relevant för just mina patienter. Urvalet av försökspersoner eller patienter i studien kan vara avgörande för resultatens generaliserbarhet. Hur ser ålders- och könsfördelningen ut i studien jämfört med i den kliniska vardagen? Vilka avgränsningar har gjorts avseende den aktuella sjukdomens svårighetsgrad respektive samsjuklighet? Samtidig annan läkemedelsbehandling och därmed sammanhängande potential för läkemedelsinteraktioner? Svaren på dessa frågor brukar gå att finna i inklusions- och exklusionskriterier.

Risk för selektionsbias

Hur skiljer sig den studerade gruppens levnadsbetingelser, socioekonomi och tillgång till hälso- och sjukvård från de egna patienternas förutsättningar? Hur såg rådgivningen, uppföljningen och eventuella stödjande insatser ut i studien jämfört med de som kan erbjudas i sjukvården hos oss? Hur rekryterades studiepopulationen? Det finns en risk för selektionsbias, i det att patienter som söker sig till och vill medverka i studier kan vara extra motiverade. Faktorer som dessa kan bidra till att läkemedel på gruppnivå ofta förefaller att vara mer effektiva i randomiserade kliniska prövningar än i sjukvårdssituationen.

Det primära effektmåttet i studien är avgörande för tolkningen. Hårda effektmått som död, hjärtinfarkt eller KOL-exacerbationer är av uppenbar betydelse för patienten. Däremot kanske det inte finns en lika klar bild av sambandet mellan undersökningsfyndet och symtomgivande sjukdom med mått som till exempel gastroskopiskt konstaterade erosioner. Mått som används istället för de hårda effektmåtten kallas ofta surrogatvariabler, exempelvis blodtryck, lipidnivåer och HbA1c.

För vissa av dessa kan det finnas ett starkt och tydligt samband med de hårda effektmåtten, exempelvis i fallet blodtryck och risk för stroke, medan sambandet i andra fall inte alls är lika övertygande. När det gäller skalor är det också viktigt att undersöka om det finns någon fastställd minsta kliniskt signifikanta skillnad. En statistiskt signifikant skillnad behöver ju inte nödvändigtvis betyda att skillnaden är kliniskt märkbar.

Rättvis dosering

I studier av läkemedelseffekter är det också viktigt att undersöka om doserna som jämförts har varit rättvisa. Har lägsta effektiva dos av ­samtliga preparat använts, eller är det ena medlet högt doserat med ökad risk för dosberoende biverkningar, eller lågt med ökad risk för terapisvikt som följd? Har doseringen justerats på ett rättvist sätt? I exempelvis smärtstudier förekommer att det ena läkemedlet titreras upp enligt sedvanliga kliniska rutiner, medan det andra sätts in i en fast dosering.

Eva Wikström Jonsson