Smarta samtal om alkohol

Att prata om sina alkoholvanor kan kännas utelämnande. Det kan vi bemöta med ett språkbruk som skapar förståelse, förtroende och trygghet.

Vårt språkbruk visar våra fördomar

Vården i dag har ett personcentrerat arbetssätt och vi kan uttrycka oss respektfullt, även angående det mest personliga. Generellt talat har vi inte kommit lika långt i våra samtal om alkohol. Här skiljer sig ofta vår syn och vårt språkbruk från patientens egna tankar om sin situation. Alltför ofta använder vi ett stigmatiserande språk vilket försvårar kommunikationen med såväl alkohol­beroende patienter, som med patienten som inte har alkoholproblem, men där vi ändå behöver prata alkohol då det eventuellt kan var en bidragande ohälsofaktor. Några exempel på ord vi ska vara försiktiga med:

Missbruk är sedan länge avskaffat som medicinsk diagnos (men tyvärr fortfarande ett begrepp i socialtjänstlagen och för körkortsärenden). Termen upplevs stigmatiserande då det antyder en dålig person.

Inte heller alkoholist är en medicinsk diagnos, och upplevs lätt som ­förnedrande. Även om svårt alkohol­beroende personer ibland använder termen om sig själva, till exempel inom AA, så bör vi ­undvika det. Även ”diagnosen” etyliker är, som väl är, inte heller så vanligt nuförtiden.

Även om förnekande är en högst mänsklig och förstå­elig psykologisk reaktion på något som vi skäms över, så bör vi vara försiktiga med termen. Grundsynen är att vi ska lita på vår patient och hens utsagor. Allt annat kan riskera patientens förtroende och vilja att anförtro sig om sina problem.

Även personer utan alkoholproblem uppger ­sällan en sanningsenlig alkoholkonsumtion i en alkoholanamnes. Förklaringen är det stigmatiska i att ”dricka för mycket”, då det enligt samhälls normen karakteriserar en dålig person. Ingen vill framstå som dålig, och man vet ju inte vad doktorn/sjuksköterskan tycker är ”för mycket”. Vem skulle då inte lämna uppgifter i underkant? Om vi kör fast i samtal om alkoholmängder så kan vi ändå komma vidare i samtalet genom att referera till att vår individuella känslighet ofta kan betyda mer än alkoholmängder. Mer om det nedan.

En patient som har ett beroende eller andra problem med alkohol har själv redan upptäckt det. Kanske vill man inte tala om det då man tänker att man ska klara detta på egen hand. Troligen skäms man och är rädd för att bli sämre behandlad. Att vi har knep för att upptäcka eller avslöja det genanta skapar inte förtroende.

Orden ren och vit används tyvärr ofta för alkohol- ­eller drogfrihet. Är man då smutsig eller nedsolkad när man druckit alkohol?

Smart kommunikation

Objektiva termer

Tyckande och värderande termer undviks. Använd etablerade diagnoser (beroende, skadligt bruk, substansbrukssyndrom) där det är lämpligt, och etablerade mängdbeskrivningar som riskbruk och lågriskkonsumtion.

Personcentrerad terminologi

I stället för att samtala om de negativa konsekvenser vi befarar, så kan vi fokusera på vad patienten vill uppnå. Alla som upplever dryckesproblem vill dricka bättre, även om man inte vet hur, eller inte vill ändra just nu. Att prata i termer av dricka bättre eller bli nöjd med konsumtionen eller undvika onödiga glas accepteras lättare jämfört med uttryck som att inte dricka för mycket. Att patienten och vi uppmärksammar alkoholens roll för hälsan är trevligare än att vi upptäcker en problematik.

Känsligheten för alkohol är olika

De flesta sjukdomar är multifaktoriella. Alkohol är sällan ensamt sjukdomsorsak, men desto oftare en bidragande sjukdomsorsak. Kön, ålder, sjukdom, medicinering, men framför allt genetiska faktorer gör att alkoholens patogenetiska roll varierar stort. Även måttliga mängder kan ge symtom hos känsliga. Att diskutera alkoholens roll behöver därför inte handla om dryckesmängder i första hand. Även om en person tålt att dricka mycket tidigare, så kan ålder och en försämrad hälsa förändra detta kraftigt.

­Engagera patienten med ­Halveringstestet

För att ta reda på om alkohol har betydelse för en sjukdom (oavsett konsumtionsnivå), så kan vi engagera patienten i ett test som innebär att hålla upp med alkohol, eller allra minst halvera konsumtionen under någon månad. Vi bokar ett återbesök för att utvärdera om symtomen minskat eller till exempel blodtryck sjunkit. Oavsett resultatet så är detta en mycket pedagogisk metod för att ge insikt om alkoholens potentiella roll. Det kan vara klokt att följa levervärden även om de anses osäkra som alkoholmarkörer. Det sker regelmässigt en tydlig minskning av värdena (även inom referensintervall) hos en högkonsument som halverar.

Visa att du kan hjälpa, och att det kan vara enkelt

Läkemedel mot alkoholberoende är kraftigt underanvända, trots att de är enkla att förskriva, saknar allvarliga biverkningar och ofta har god effekt – naltrexon, akamprosat (Campral, Aotal), nalmefen (Selincro). Läkemedelsstudier (och Fass-text) har fokuserat på svårt alkoholberoende personer, men den kliniska effekten gör dem användbara på en stor grupp med olika grader av alkoholproblem. Det är ofta tacksamt att sälja in ett preparat ”som gör att man dricker mindre, men kan fortsätta dricka”. Eller ”som gör att suget minskar”. Detta kan erbjudas tidigt i kontakten, även till personer där man ännu inte utrett eller säkerställt diagnos. I och med att man har återbesök för att utvärdera effekten (både patientnöjdhet och konsumtionsminskning) så etablerar man en kontakt och ett växande förtroende där samtalet blir enkelt. Även disulfiram (Antabus) kan föreslås som stöd i en kortare testperiod med nykterhet, till exempel en en månads alkoholpaus.

Även en del psykologiska metoder kan vara enkla att använda. En alkoholkalender där patienten själv registrerar sin konsumtion blir en ögonöppnare, och har stark evidens bara som ensamt hjälpmedel. Att sätta skriftliga mål för sin konsumtion och bolla dessa med sin doktor är ytterligare ett KBT-inspirerat hjälpmedel, liksom att skriftligt notera de tillfällen man dricker på ett sätt man inte är nöjd med.

Sven Wåhlin, specialist i allmänmedicin, överläkare, Centrum för psykiatriforskning, Karolinska institutet